Den här boken följer en strikt mall: först ett uppslag med en fråga

Varför är havsvatten salt?

och på samma uppslag presenteras ett helt felaktigt svar som illustreras med en bild. På nästa uppslag skriker ett eller flera barn Nej! Och så presenteras det riktiga svaret kortfattat med text och bild.

Jag antar att detta är tänkt att locka med barn in i fantasilekar om varför saker och ting är som de är, men på något sätt upplevs den lite tunn. Den fungerar inte riktigt som en igångsättare, om det var det som var tanken tror jag att författaren skulle ha öst på med mer förslag på samma fråga, det hade blivit en tydligare öppning till medverkan. Barn i bilderboksåldern är ofta väldigt vetgiriga, de vill ta reda på hur saker och ting funkar, så även faktadelen kunde varit fylligare.

Bilderna är enkla, få saker i fokus, inte så många detaljer. Färgfälten har liv, de är förmodligen målade i akryl eller gouache. Texten hade samverkat mycket bättre med bilderna om den också varit textad för hand. Som det är nu känns bokstäverna datorstela i kontrast till rörligheten i bilderna.

Det blir något statiskt över det hela när en bok följer en så tydlig mall, det är närmast med en lättnadens suck jag konstaterar att schemat bryts i sista scenen, där ett barn får skrika Ja! och svaret som visserligen lät ganska knasigt visar sig vara rätt. En liten knorr som piggar upp.

I den här boken utspelar det sig ingenting mellan människorna som befinner sig mellan pärmarna, alla rör sig i sin egen bubbla verkar det som. Det är alltså ingen historia i vanlig bemärkelse och jag märker att jag saknar en berättelse, det kunde ju varit mer samspel mellan människorna i bilderna åtminstone, det är ofta det som får mig att vilja återvända till en bok.