När Vigdís Grímsdóttir slog igenom för ca tio år sedan var det med dunder och brak. Hon hade en udda stil som var både poetisk och konkret och som blåste liv i den isländska sagotraditionen. I böcker som Flickan i skogen, Z – en kärlekshistoria och Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon målade hon upp mystiska och svindlande världar där egensinniga karaktärer, nästan bara kvinnor, lät sig styras av inre drivkrafter och demoner – ibland i riktning mot kärlek och passion, ibland mot undergång och mörker.

När en stjärna faller är tredje delen i en trilogi som började med Från ljus till ljus (2003), följt av Hjärta, måne och blå fåglar (2004). Här kastas man rakt in i handlingen, personerna presenteras snabbt och ytligt och ganska snabbt inser jag att jag inte kommer att kunna ge en helt rättvis bild av denna bok utan att ha läst föregångarna.

Handlingen tar sin början då ett naket manslik flyter iland utanför Reykjavik, fastsurrat på en flotte. Det är en upprepning av en händelse tio år tidigare med skillnaden att offret då var en hund. Kriminalinspektör Kjartan kopplas in på fallet och undersökningen tar genast fart då han får besök av Viktoria. Hon har nyligen köpt en tavla av den Frida Kahlo-besatta konstnärinnan Luna. Det mystiska med tavlan är att den är en exakt avbildning av mordet. Luna visar sig vara en gammal vän till Kjartan och ju mer han nystar vidare desto mer går det upp för honom att han själv är i högsta grad inblandad. Det är han dock inte ensam om; nästan alla som dyker upp – och i vissa passager känns det som om en ny nyckelkaraktär presenteras på varje uppslag – är intrasslade i gåtan. Som vanligt hos Grímsdóttir är huvudpersonerna starka kvinnor med starka drivkrafter: här heter de Luna, Rosa, Viktoria och Didi (en mystisk figur som visar sig vara författaren själv). De fyras vägar korsas, livstrådarna trasslar ihop sig, reds ut för att trassla ihop sig på nytt – allt löpande dokumenterat i Lunas konst.

Detta är ingen vanlig deckare utan en roman om besatthet, passion, svartsjuka och livslögner, men kanske framförallt om konstens villkor. Lunas avbildning av centrala händelser i personernas liv inverkar också på deras val och handlingar. Dessutom visar det sig – föga oväntat – att hela romanen egentligen utspelas inne i författaren Didis huvud, där hon sitter i en vindsvåning i Paris (inte heller det särskilt oväntat).

Tyvärr känns det metafiktiva greppet mest som ett försök att rädda en alltför rörig och oengagerande handling som författaren förlorat kontrollen över. I flera av Vigdís Grímsdóttirs tidigare böcker kände jag verkligen med de struliga, udda karaktärerna. Det kändes som om författaren också gjorde det. I När en stjärna faller är det som om hon skriver på rutin, som om hon har lite för stor tilltro till sin förmåga att tråckla ihop en alltför spretig handling. Här finns för många tvära kast, oförklarliga vändningar, för många huvudpersoner och för få nyanser.

Jag hoppas att Grímsdóttir sänker ambitionsnivån lite i nästa bok, att hon skalar av berättelsen och i stället fördjupar sig i en eller ett par karaktärer. För då är hon riktigt, riktigt bra.