Lee fick jobba hårt för att övertyga sina föräldrar att det var en bra idé att börja på en internatskola. När hon fick stipendiepengar, fanns det inte längre något tungt vägande skäl som talade emot hennes förslag.

Väl på plats på Ault, verkar hon inte längre lika övertygad om att det var en allt igenom förträfflig idé att söka sig dit. Hon är imponerad av miljön med dess pampiga byggnader och traditionstyngda ritualer, men det är som att hon i väldigt stor grad förblir en iakttagare. Hon är där, men hon deltar inte riktigt, hon håller sig i utkanten.

Författaren etablerar omedelbart en stämning, sätter en ton, som varar genom hela boken. Det är mycket fokus på Lees inre konflikter i förhållande till det som händer runt henne.

Hon är mycket medveten om alla statusspel som pågår runt henne och hon gör allt hon kan för att dölja att hon inte känner till många av de underförstådda sociala koderna i en miljö där de allra flesta är uppvuxna i mycket rika familjer. Att hela tiden vara koncentrerad på att inte avslöja sin osäkerhet, att inte riskera att göra bort sig, tappar henne på energi.

Och dessutom, förstod inte Aspeth och Dede att det skrivna ordet fångade en? Ett papper kunde ramla ur en anteckningsbok, flyga ut genom ett fönster, lyftas upp ur sophinken och slätas ut, medan en farlig kommentar yttrad i ett samtal var viktlös och osynlig, möjlig att förneka vid ett senare tillfälle.

Fyra år passerar, emellanåt går berättarjaget, alltså Lee som vuxen, in och kommenterar det som händer sett ur backspegeln. Jag tycker inte att det greppet tillför så mycket egentligen. Det blir en slags efterklokhet, typ hade jag vetat då vad jag vet nu, en önskan att kunna ge det yngre jaget den omsorg hon saknade.

Något som jag däremot tycker är riktigt intressant är att Lee inte framstår som alltigenom sympatisk. Hon gör några saker som jag som läsare tycker är direkt taskiga. Det är som att hon är oförmögen att sätta sig in i någon annans perspektiv eftersom hon är så överdrivet fokuserad på sig själv. Det är inte heller så att hon mår riktigt dåligt, det finns inte samma nattsvarta underton som i Sylvia Plaths Glaskupan t.ex. Det känns mer som en typisk tonåringsfas, där hon både längtar efter att tillhöra gruppen och att bli en självständig person.

Det verkar som att hon tycker att det är tryggast att undersöka saker i smyg. Här finns bland annat hemlig avståndsförälskelse och i sina nära relationer underkastar hon sig i väldigt hög grad, hon gör saker som framstår som självförnedrande även för henne själv. Det där kan bli tröttande – allt tjejer är beredda att offra för en killes skull. Kan vi inte få lite variationer på det temat någon gång?

Styrkan i boken är att den dissekerar hierarkierna och de mer osynliga strukturerna i en sluten miljö. Många av de andra eleverna kliver fram som tydliga personer. Snacket dem emellan känns trovärdigt och inte alltför avlägset nutid.

Det som stannar kvar länge efter läsningen är en obestämbar oro, känslan av något som skaver.