Den ser verkligen ut som alla fördomar om akademiska tegelstenar man kan ha. Kanske lite snyggare och definitivt bättre korrekturläst, men herregud, bara innehållsförteckningen tar upp nio sidor. Låt dig nu på intet sätt avskräckas av det. Det här är både viktigt och kul.

De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och 40-talens stora, till Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, kanske Jan Fridegård eller Vilhelm Moberg. I den meningen hör arbetarlitteraturen till vår mest levande och uppskattade, även om litteraturvetenskapen kanske inte ännu gett den all den uppmärksamhet den förtjänar. Det håller på att förändras. Med facit i hand kommer arbetarlitteraturen att framstå som en av 1900-talets allra viktigaste tendenser, socialt och politiskt likväl som litterärt.

Vad som gör arbetarförfattarna problematiska är förstås att skildrandet av den egna klassen också kräver att man ställer sig utanför den. Utanförskapet är ett viktigt tema i slående många verk och för många innebar också framgångarna som författare en klassresa. Bildningsidealet, som kommit att spela stor roll inom arbetarrörelsen, har även varit ifrågasatt. Borde man inte i första hand eftersträva förbättrade materiella villkor, och låta själslig förkovran vänta? Som grinande appendix i nutiden, när luften sedan decennier gått ur folkbildningsprojektet – kanske har man ansett utökningen av högskolorna och studiemedlen som mer än nog? – visar undersökningar att nästan varannan LO-ansluten man aldrig läser böcker.

Men för den som vill läsa finns här fantastiska mängder tips. Naturligtvis blir det inga ingående genomgångar av författarskapen, men i gengäld sätts de in i välbehövliga sammanhang både historiskt – från sent 1800-tal till nutida arbetarförfattare – och vad gäller litterära influenser, politiska grupperingar och sociala villkor. Inte minst lyckas Furuland (för det är Lars Furuland som står för merparten av boken, den som fokusar författarskap och litterära strömningar) bra med att både lyfta fram viktiga kvinnliga författare och deras problematiska roll inom såväl arbetarklassen och -rörelsen som författaryrket.

Vad han dessutom åstadkommer är en skildring öppen också för författare som bara delvis, med vissa av sina verk, ingått i den proletära traditionen, och för viktiga influenser, inte minst under den första tiden kring sekelskiftet, när agiterande kamplyrik för stunden utvecklades till estetiskt och innehållsligt seglivade och demokratiskt viktiga berättelser. Bland annat är det för en generation för vilken Strindberg är den självklara litterära auktoriteten – att se upp till eller göra uppror emot – spännande att se vilket inflytande han hade på arbetarlitteraturens läsare och författare som det sena 1800-talet radikala bildstormare.

Vad som inte minst diskuterats i recensioner av boken är vilket utrymme som getts åt enskilda författare. Förtjänar Stig Sjödin verkligen ett eget kapitel? Är det rätt och riktigt att Moa Martinson faktiskt får ett eget, medan maken Harry klumpas samman i ett om ”5 unga”? Sådär kan man förstås hålla på. Varje litteraturhistoriker som ger sig in på stora övergripande projekt kommer att göra sina prioriteringar. Att ifrågasätta dem är naturligtvis alltid nyttigt, men blir löjligt om man inte med detta också slår ut huvudet att några rätta svar skulle finnas.

Slutligen behandlar Johan Svedjedals bidrag arbetarförlagen. På en ganska sluten bokmarknad fungerade arbetarlitteraturen nämligen i mycket som ett separat kretslopp med egna förlag och egen distribution, ofta genom arbetsplatsombud. Det är verkligt fascinerande läsning om en imponerande rörelse och visar även den på hur mycket litteratursociologin har att tillföra litteraturvetenskapen. Jag hoppas den här boken görs obligatorisk på varenda litteraturkurs. Bums.