Det sägs att med tiden får människor en mer tillåtande syn på sin plats och mening i livet. Någonstans runt sextio-sjuttioårsåldern kan det accepterande tillståndet inträda. Det är något av en senfärdig insikt om att vara en viktig del av någonting mycket större. Pamela Jaskoviak sa en gång i en P1-intervju, att den mest intensiva kampen med de riktigt stora och djupt existentiella tankarna pågår i den tidiga tjugoårsåldern. Många av de ungdomar som nu desperat försöker att förstå den individuella meningen i tillvaron kan alltså, åtminstone själsligt sätt, se fram emot pensionen.

Jörgen Linds berättarjag skulle på den här existentiella mognadsskalan kunna prickas in någonstans runt yngre medelåldern. "Villa dei Papiri" är en annorlunda diktsamling i den bemärkelsen att berättarjaget ofta är fullkomligt förvirrat utan någon som helst auktoritet. Han vet ibland ingenting. Efter att frågorna lagts som skikt på skikt på skikt i dikt efter dikt, i ett slags oupphörligt tröstlöst letande efter sammanhang och mening tar det stopp. Det finns kanske ingen mening i att fortsätta skriva ? I en versrad tar det plötsligt bara slut i ett Nej!. Men diktjaget har någon form av inre mekanism, en som gör att han alltid behärskar sig. Det blir blanksteg. Ny sida.

Vart skulle vi annars ta vägen?
Jag börjar om. Det har regnat

hela natten, men samma lycka
varje morgon när jag vaknar

och fortfarande älskar allt
jag överhuvudtaget inte förstår.

Såhär pågår dikten, den fortsätter varje gång. Alltid. Även då man tror att diktjaget verkligen tröttnat på att börja om. Det börjar om. Hela tiden. Dikterna är flaxiga och tunna, men samtidigt extremt torra; behärskade. De är som välanvänt bakplåtspapper, frasiga av sköra tankar förpackade i strikta tvåradingar eller i stringenta staplar. Bakplåtspapper kan användas mängder av gånger. I ugnshettan skjutsar Lind in samma frågor i ungefär samma språkliga dräkt gång på gång. Bakplåtspappret flagar och ändrar färg. Väl ute skulle det gå att frasa ihop med bara handen, om det nu inte vore så väldigt varmt. Man undrar mest av allt hur länge Linds dikter kommer hålla ut. Men emellanåt kommer små fettfläckar droppande från ugnens tak, de sprider sig i hoppfulla oljiga sjöar. Sjöarna torkar ut, men det kommer nya. Ibland kommer man på att man saknar lukten och smaken av bröd. Det kan bli så väldigt abstrakt att titta genom en ugnslucka på ett papper impregnerat av tankar.

"Villa dei Papiri" behöver inte läsas långsamt, men det är en långsamverkande bok. Det kan ta tid att samla ihop dikterna till något för sig själv, sammanhållande. Det går också, om man vill att läsa "Villa dei Papiri" som en slags poetik om skrivprocessen och varför man måste fortsätta skriva.