Kan man komma hem igen?

1933 var Witold Gombrowicz ung, okänd debutant. Minnen från mognandets tid var en samling noveller som kanske inte ville spetsa eller spränga det förstockade polska samhället, men åtminstone spexa med det. Den sågades.

1957, som exilpolack i Argentina med flera romaner under bältet och efter ett världskrig och en diktatur som krossade allting mycket effektivare och fulare än någon bok kunde göra, gav han ut samma noveller igen, omarbetade och under ny titel. Bakakaj. Titeln är en förvanskning av namnet på gatan där han bodde i Buenos Aires, en halv värld från ett hemland där hans böcker var totalförbjudna.

Frågan är ändå om det är den där distansen på tusentals kilometer och 25 år som gör att Bakakaj känns som ett lite splittrat verk, som om Gombrowicz d ä försöker uppdatera Gombrowicz d y:s noveller men inte kan låta bli att väva in sina senare erfarenheter i dem. Ni vet hur bra det brukar bli när författare, musiker eller filmmakare försöker ”rätta till fel” de upptäcker när de går igenom sina ungdomsverk; Greedo skjuter först, etc.

Missförstå mig rätt; Bakakaj är ofta härlig att läsa. Små absurda berättelser där de mest välordnade, välorganiserade idéer visar sig urarta i kaos och surrealism. Gombrowicz satiriserar, ställer saker på huvudet och himlar med ögonen över alla dumheter människan har för sig. Han plockar scener som kunde kommit ur Tolstoj, Kafka eller Verne och vrider sedan till dem med tillräckligt mycket Lewis Carrollskt nonsens för att allt ska gå åt helvete och när ridån går ner är båten naken och alla fulla. Hemligheter ska upp till ytan, inte minst då den där att vi alla vill ha upp hemligheter till ytan; följaktligen ska de också kläs ut.

Och några av novellerna når också samma härliga höjder av absurditet som hans senare verk. ”Grevinnan von Petzolds gästabud” t ex, med sin vegetariska välgörenhetsmiddag som urartar i kannibalism på fattiga barn… om den nu gör det. ”Filidor med barn i botten” där folk bokstavligen slår varann i huvudet med teorier och ideologier tills ingenting återstår; operationen lyckad, patienten död. Berättaren i ”Stefan Czarnieckis minnen” och hans ursinniga anklagelseakt mot den polska antisemitismen. Men lite för ofta känns novellerna också som bra upplägg som rinner ut lite i sanden, och här märks kanske gapet mellan den gamle och den unge, argentinaren och polacken – av och till verkar han inte riktigt veta vart han ville komma en gång i världen.

Men det är kanske vitsen också. För det var ju ändå knappast dit han kom.