En 92-årig kvinna, mor och före detta barnmorska meddelar datumet för sin död. Hon ska ta sitt liv den 17 oktober.

Det här är Noëlle Châtelets berättelse om sin mamma, en sorts metafiktion där hon i en bok märkt med moderns namn i svarta bokstäver, skriver om de sista månaderna fram till självmordet.

Historien har något makabert över sig. Mamman koreograferar sin egen död, sorterar och klistrar etiketter på saker, skriver tillsammans med dottern adresser på avskedsbrev, packar ihop sitt liv inför döden.

Fram växer bilden av modern som älskade livet. Nu är hon trött, men helt klar i huvudet, och har bestämt att det räcker. Döden blir en filosofisk fråga.

Kanske är den ultimata friheten att själv bestämma när det är dags att avsluta, själv sätta gränserna för vad som är ett värdigt liv, innan kroppen bryts ner av sjukdom. Det är en svindlande tanke. Jag vet inte vad som är rätt. Får inte de som lämnas kvar efter ett självmord alltid lida? Spelar det någon roll om den som vill dö är gammal och trött?

Är det överhuvudtaget möjligt att, som modern i boken, se självmordet som en kärleksförklaring, där man befriar sina anhöriga från en börda? Jag vet inte. Det gör ont att tänka så.

Kanske handlar det om att krossa tabun, att göra döden synlig. Lätt kunde det här blivit ett inlägg i debatten om aktiv dödshjälp. Men boken är betydligt mer än så. Det gör ont att läsa. Texten är tät. Den gör mig sömnlös.