Jag behövde så gott som bara öppna denna bok för att genast fångas upp av Barbara Voors innerliga och poetiska röst, med vilken hon vill beskriva hur kärleken drabbar en människa och blir till det allra största. Och som hon gör det. Här förvandlas det vardagliga till något själsfullt och unikt, som läsare blir det omöjligt att värja sig:

Du kysser mig när jag blöder. Du håller i mina händer när jag gör mig själv illa genom att ständigt riva upp mina sår. Du ger mig lugn i din lägenhet i norra staden där fåglarna fortfarande sjunger. Jag inser att kärlek är starkare än döden och att tidvattnet har vänt.

Ett förhållande inleds av ett du och ett jag i en kulisstad. En mycket stark kärlek uppstår men det räcker inte. Minnena och såren från deras smärtsamma uppväxter har format dem till rädda människor som inte vågar lita på att något någonsin kommer stanna kvar. Det handlar om en mor som ständigt söker bekräftelse genom att leta nya män. Det handlar om ytterligare en mor som dött av sjukdom och efterlämnat en svår sorg och saknad. Det handlar om två fäder som inte vet hur de ska kommunicera med sina barn.

Den här romanen handlar om kärlek, och inte minst om avsaknaden av den. Hur en kärlekslös uppväxt kan sätta så djupa spår hos människor att de själva inte lyckas ha fungerande relationer. Barbara Voors lyckas verkligen beskriva detta problem med sina formuleringar, som tack vare sin poetiska och själsliga anda känns så uppriktiga och därför går rakt in hos läsaren.

Barbara Voors var bara 22 år när hon skrev denna roman, som blev hennes debut. På bokens baksida har hon själv skrivit: "Kanske kan bara en 22-åring skriva så stora ord om kärleken såsom jag, när jag under några sommarmånader skrev Älskade du."

Och ja, det kanske är sant, men det är få 22-åringar förunnat att kunna skriva så skickligt om just kärleken.