Johannes Schefferus var förmodligen trött på att ständigt behöva söka utanför landets gränser för att finna de nödvändiga exemplen i sin undervisning vid Uppsala universitet. Enligt tidsenlig didaktisk sed var just exempel ur historien ett vanligt redskap. Med dem kunde man påvisa och förkasta allt mellan himmel och jord.

Alexander den store och Scipio Africanus och allt vad de kan heta som utmärkt sig genom bedrifter av olika slag var nog bra på sitt sätt men de saknade den "egenskap" som Schefferus mest av allt ville framhäva – de var inte från Sverige. Så att säga att Schefferus var trött på dessa herrar (det handlar mestadels om sådana även om undantag finns) är inte riktigt sant. Det handlade alltså snarare om att skapa propaganda om landet och dess historia vilket helt klart låg i tiden. Under 1600-talet var Sverige en uppåtsträvade stormakt och ett land som vill hävda sig behöver en lång och ärorik historia. Det är exempelvis nu som Olof Rudbeck skriver sin fantasifyllda Atlantica och Sverige instiftar världens äldsta fornminneslag.

Så varför gå utanför landet när elever skall skolas in till undersåtar och respekt skall injagas i främmande nationer? Nej, tänkte Schefferus, här finns poäng att plocka och började rota bland historia, sagor och myter. Resultatet blev föreliggande bok som paradoxalt nog ursprungligen skrevs på latin. Det svenska språket ingick inte i dåtidens propagandapaket.

Boken består av en brokig samling exempel. Främst är det kungarna som står för de ärofyllda bragderna men när de sviktar finns allt som oftast en rådig undersåte till hands som räddar situationen. Ämnena rör bland annat "rättrådighet", "kärlek inom äktenskapet", "om klokhet i krig" och "om ovanliga dödssätt".

Idag är det relativt underhållande att ta del av det hela samtidigt som det är svårt förstå att detta varit något man tagit på fullt allvar. Faktum är att det här i grund och botten är dålig historia. Det mesta av denna typen av nationalistisk historieskrivning gjordes upp med under 1900-talets första hälft men (åter)fall förekommer fortfarande beklagligt nog. Så o ena sidan är det här alltså inget vidare men å andra sidan kan man läsa det som en studie av stormaktstidens historiesyn eller som en utbildningshistorisk återblick och då blir det genast mer underhållande som sagt och i många av de fallen som Schefferus tar upp behöver man aldrig tvivla på att det han säger är sagostoff eller myt. Så pass långt har den svenska skolan kommit trots att historia fortfarande inte är ett obligatoriskt kärnämne.