När Arthur Rimbaud var 21 år gammal övergav han litteraturen. Under fem år skapade han en lyrik och ett levnadsöde som utgör en avgörande del av bilden av den utanförstående, geniala poeten. I viss mån är det ofrånkomligt att inte se sambandet mellan Rimbauds vandringar mellan Charleville och Paris och alla efterföljande poeter, författare eller journalister som utgått från vandringen som övergripande tema för de egna skrifterna. ”Gammalt poetiskt skräp” tyckte Rimbaud själv om den egna produktionen och att han skulle komma att bli en förgrundsgestalt för kommande generationer av lyriker hade antagligen inte betytt någonting.

En tid i helvetet – en femtiofem sidor lång avbön från allt han tidigare producerat som lyriker – blev den enda bok han själv förde till trycket. Han hade innan detta skapat en egen språkets alkemi – gett vokaler färger och i sitt bildspråk öppnat lyriska jaktmarker för den kommande surrealistiska rörelse som tog avstamp i den symbolistiska lyrik som Rimbaud, tillsammans med bland andra Verlaine och Mallarmé företrädde.

Jag skrev tystnader, jag skrev nätter, jag formulerade det otryckbara. Jag fixerade svindel.

Men för Rimbaud var dessa lyriska landvinningar några år senare inget annat än hägringar, misstag och ouppnåeliga ideal och han övergav den tilltro till poesins förmåga att klä av verkligheten, att i konstens namn bryta sig loss från samhällets konventioner och konserverande kultur.

Vredesutbrotten, utsvävningarna, galenskapen, vars hänförelse och förtvivlan jag känner så väl – jag har lagt av mig min börda. Låt oss utan svindel uppskatta vidden av min oskuld.

En tid i helvetet är Rimbauds egen klarsynta redogörelse för vilken idiot han ansågs sig ha varit. Det är en attack mot det egna högmodet och i förlängningen också en attack mot språket som inte alls stod fri från den kultur som skulle avslöjas. Han betraktar nedlåtande de egna verken med kommentarer hur han vande sig med språkliga hallucinationer och förklarade slutligen uppfattade sitt eget själsliga kaos som heligt: ”Din lidelse är din plikt.” Och när lidelsen försvann var det också naturligt för honom att sluta.

Som tidigare nämnts så skulle Rimbauds diktning komma att få stor betydelse för surrealismens litterära uttryck, men dess konsekvenser stannar självfallet inte där. I En tid i helvetet öppnar Rimbaud med sin cyniska inställning till språket och kulturen för många av de tankar som senare skulle komma till uttryck i postmodernismen och dess dekonstruktion av det mänskliga språkets godtyckliga strukturer. Att läsa En tid i helvetet innebär således en möjlighet att möta en av världslitteraturens största talanger i det skede när han själv givit upp hoppet om den egna poesin. Det är vackert och hjärteskärande. Ända in i hopplösheten.