På sommaren vill jag sitta i solstolen och läsa något lättsamt, kanske en kärleksroman eller något annat som jag inte behöver engagera mig nämnvärt i, något att bara koppla av till. Fast efter några sådana böcker känns det som om jag vill ha något annat, något som ger mer. Allt för min syster av Jodi Picoult är en lättläst nutidsroman inom populärlitteraturgenren, men denna bok består inte enbart av en lättsam berättelse, utan den har även ett viktigt underliggande budskap. Genteknik, organdonation och vem bestämmer egentligen över sin kropp? är viktiga frågor som tas upp i boken.

Familjen Fitzgerald, som boken handlar om, består av mamma Sara, pappa Brian, sonen Jesse, dottern Kate (som är leukemisjuk) och dottern Anna. Anna har enbart kommit till världen för att hennes sjuka syster behövde en donator, hon är en perfekt genetisk matchning till systern, och under hela sin uppväxt har Anna donerat blod och benmärg till henne. Ingen har någonsin frågat Anna om hon vill göra det, hon är ju ett barn, och det är föräldrarna som bestämmer över henne. När boken börjar är Anna tretton år och Kate är i stort behov av en ny njure, men den här gången säger Anna nej till att donera. Hon vänder sig till en advokat för att stämma sina föräldrar, hon vill ha rätten till sin egen kropp.

Boken tar upp ett svårt dilemma, hur ska Anna göra för att allt ska gå så bra som möjligt och för att alla parter ska bli nöjda? Ska hon donera sin ena njure för att rädda livet på sin syster, men själv känna sig utnyttjad och inte älskad för sin egen skull utan enbart för sina kroppsdelars skull? Eller ska hon säga nej och känna att hon bestämmer över sig själv, men samtidigt ta livet av sin syster? Allt har inte bara två sidor, allt är inte bara svart eller vitt, utan det Anna bestämmer sig för får följdverkningar som inte alltid är de önskade. Boken tar upp fler frågor som t.ex. kan ett barn bestämma över sådana viktiga frågor som organdonation? Och hur känns det för Jesse som är storebror till Kate, som vill men kan inte hjälpa till då han inte passar som donator? Han blir osynlig i familjen.

När man själv är förälder kan man försöka sätta sig in i föräldrarnas situation. Det känns som en omöjlig ekvation att lösa, vilket barns sida ska de välja? Kates eller Annas sida, och framför allt, är föräldrarna överens? Hur är det för de olika familjemedlemmarna när ett barn omedvetet favoriseras?

Boken väckte känslor inom mig om frågor som jag inte tidigare hade tänkt på. Jag tyckte mycket om boken, den pekar på många svårigheter och kriser som en familj med tonåringar kan ha, när dessutom ett av barnen är dödssjukt ställs allt på sin spets. Bokens slut överraskar och som slutkommentar kan jag bara säga att hur man än planerar och styr och ställer med saker och ting, så har livet sina egna vägar att gå. Allt råder man inte över.