Det är Johnny Cash som är soundtracket. Känslan slår mig när jag ser omslaget, följer mig genom hela boken och finns kvar även när jag skriver det här. Fast det borde vara Pet Shop Boys.

"Oh, Danny Boy", sjunger han dröjande med den utsökta sorgsenhet som är hans. Sorgsenheten ligger i sjok över berättelsen. Dannyboy är ledsen, flickan är ledsen, de gamla vännerna från Sandviken är ledsna. Till och med Alexander Bard är ledsen, eller kanske mest arg. Alla är ledsna men det hjälper inte.

Dannyboy och flickan som skulle dö under tunnelbanetåget dricker sprit och pratar sig igenom Stockholmsnatten. Rumlandet blir bokens huvudtema, fast det nog inte var tänkt så. Bli-vuxen-grejen drunknar i öl och sprit och meningslösa fylledialoger.

Boken börjar med att Dannyboy springer genom Uppsala iklädd frack en solig lördagsmorgon. I den fiktiva världen tittar alla på honom. I verklighetens Uppsala lyfter ingen på ögonbrynet för något så trivialt som en frack. Det krävs minst ett vampyrlajv bakom domkyrkan för att någon ska reagera. På stan i balklänning en torsdag? Antagligen på väg till Snärkes för att äta gratis ärtsoppa och punsch.

Det här skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv. Ingenstans är det så lätt att låta bli att bli vuxen som i Uppsala. Det Åberg beskriver är redan nostalgi, något de gamla nationsrävarna pratar om när alla andra slutat lyssna. "Oh, take me there", sjunger Johnny.

Onsdag på Piraya och lördag på Cuba. Småstadsmänniskor som vill bli bättre och coolare än andra. Tvätta bort dialekten och förakta stockholmarnas ocoolhet. Lägga hela studiebidraget på ett par retrorätta sneakers. Dricka öl, den billigaste av alla de billiga på nationen.

Dannyboy och flickan vet inte varandras namn. Till en början är det ett charmigt grepp, två främlingar i storstaden som träffas genom slumpen. efter ett tag känns det affekterat, svårt att förstå varför två vuxna människor skulle hitta på allsköns hyss för att undgå att avslöja sina namn. Å andra sidan är fulla människor sällan rationella. Det är vanskligt att skriva en bok där personerna är fulla nästan hela tiden. Svårt att få fram den rätta fyllespontaniteten i dialogen, och så även här.

Berättelsen utspelar sig på två plan, Stockholm i nutid och Dannyboys förflutna i Sandviken och Uppsala. Ett grepp som lyckas ganska bra, men inte helt. Ibland känns övergångarna inte helt klockrena. Återigen, fulla människor är inte klockrena i sina tankebanor…

Någonstans jämförs "Dannyboy & kärleken" med "Jack". Supandet, den planlösa tillvaron, raggandet, fast på sent 90- och tidigt 2000-tal. Huvudpersonernas inställning till det motsatta könet. Dannyboy kallar alla av honkön för flicka, trots att de alla är en bra bit bortom 20-strecket. Varför? undrar bokens kvinnliga hjältinna. Något bra svar får vi aldrig. Men Jack hade aldrig den där sorgsenheten. Kanske för att samvete saknades.

En sak som alltid slår mig när jag läser den här typen av debuter är hur ska man gå vidare. Vad ska bok nummer två, tre, fyra handla om? Trots att Åberg själv säger att det inte är någon självbiografi och Dannyboy inte är hans alterego är det tydligt att det finns mycket av författaren i boken, så att säga. Men när man fläkt ut sig, sitt liv, sina erfarenheter som man samlat? Författaren själv säger att arbetet med boken egentligen började redan 1994. Hinner man samla på sig tillräckligt mycket inför nästa bok? Kan man fortsätta att skriva om sig själv i det oändliga? För Jack gick det visserligen bra, även om ganska många inte riktigt orkar upprätthålla något intresse längre.