I mycket intressant litteratur som skapas idag, befinner sig de fiktiva karaktärerna i ett sorts kulturellt gränsland, i full färd med att definiera eller omdefiniera sig själva och sin omvärld. Ofta kretsar problematiken kring frågor som rör öst och väst – eller rättare: om bilder av olika världar som skaver och nöts mot varandra.

En fördel som dessa fiktiva gestalter har, gentemot personer i verkligen livet, är trots allt att de oftast tillåts tala till punkt. Det är också här i dessa bokvärldar som synen på ”den andre” träder fram och kan problematiseras. Som bekant är ”den andre” alltid någon annan än en själv, och många gånger är ”den andre” bara ett fragment, en liten del i en större konstruktion, liksom forna tiders Orient. Och som i all fiktion kan den goda sidan inte vara god om det inte finns en ondare motpol att mäta sina muskler med.

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, skrev Rudyard Kipling, författaren till Djungelboken, i ”Balladen om öst och väst” – ett påstående som mest verkar höra hemma i en väv av myter och imperialism, för så klart är det inte sant. Öst möter väst och väst möter öst mest hela tiden, själv slappar jag i tv-soffan varje kväll bredvid en person från ett annat land – att vi skulle vara så pass olika är bara ett knep som används för att tjäna sina syften. Om inte annat för att sälja böcker och tidningsupplagor.

En del i samma process är att marknadsföra författare som Jonas Hassen Khemiri, född och uppvuxen i Sverige, som ”invandrarförfattare”. Varför annars försöka skapa en aura av exotism kring en litteratur som berör oss alla, om tillhörighet och identitetssökande?

Om de svenska förlagen verkligen vore intresserade av mångkultur, borde de bryta den eurocentriska trenden och verka för fler översättningar av böcker som skrivs i andra delar av världen än just Västeuropa och USA. Som det ser ut idag når endast en bråkdel av de böcker som skrivs av författare i Asien, Afrika och Latinamerika våra svenska bokdiskar. Av all skön- och facklitteratur som översätts till svenska kommer endast ett par procent härifrån. Ja, hur kunde det bli så här?

Kanske är det dags att bryta den västerländska litteraturkanons ensidighet? Släppa fram lite nya bilder av andra kulturer och världar? Ingen har ensamrätt på allmängiltigheten. Vi är inte, som den svenska förlagsvärlden tycks tro, ensamma i ett litterärt universum.