Den fina fröken Livrädd känner sig liten, ensam och värdelös. Ibland känner hon sig alldeles tokigt lycklig men tycker att det är jätteläskigt att älska. Och när stora, svarta trassel breder ut sig i hörnen så blir hon jätterädd. Hon blir lurad ibland och hon blir glad ibland och hela tiden så finns kärleken där och lurar bakom hörnet.

Den fina fröken Livrädd är faktiskt rätt så mycket som vi alla är med kärleken. Vi letar efter den, vi hittar den, vi fumlar med den, vi tappar bort den, vi hittar den igen och vi vill att den ska vara där för alltid men vi vet inte riktigt hur vi ser till att den stannar där. Fröken Livrädd kommer dock på tricket så småningom. Nämligen att man måste öva på att inte vara så livrädd hela tiden.

Joanna Rubin Dranger har tecknat en fantastisk och annorlunda kärleksroman som mitt i prick berättar historien om livet, rädslan och kärleken. På en tecknad ruta per sida delar fröken Livrädd med sig av sina rädslor och lyckor och alla som någon gång varit lite livrädd och letat efter kärleken känner nog igen sig. Som när det känns som om man befinner sig i en sådan där glasboll som man skakar så flingorna yr. Eller när man har målat in sig i ett hörn. Eller när man känner sig ensam fast man är två. Hur man låtsas må toppen fast man inte gör det. Och hur det känns när allting är svart eller när allting är blommigt och ljust och kärleksfullt.

För vem som helst som funderar på det där med kärleken är det här en riktigt bra bok. Den fungerar för sträckläsning och för stilla bläddring. Illustrationerna är stilrena men själfulla och trots att de är svartvita så är de på något sätt i färg.

En kärleksbok mitt i prick. Att läsa själv eller ge till någon fröken Livrädd man känner.