David Wolstenscroft börjar sin författarkarriär i kanske en något bakvänd ordning, något som vi säkert kommer att se alltmer av. Som manusförfattare till den brittiska spionserien Spooks har han nu skrivit en egen bok i samma ämne och debuterar på svenska med spionthrillern Goda nyheter, dåliga nyheter. På engelska har han även gett ut Contact Zero (2005) vars titel avslöjar en hel del efter en genomläsning av Goda nyheter, dåliga nyheter.

Jag var nog rädd för att den här boken skulle göra nån typ av variant på serien Spooks. Jag var rädd för att den skulle slå knut på sig själv genom att rapa en retush av serien (att den här boken kommer att filmatiserats, så fort branschen tycker att det är dags att göra spionfilmer igen, finns det dock ingen tvekan om). Men Wolstencroft har inte låtit sina tv-manusambitioner tagit överhand. Även om han som ungtupp utmanar spionförfattare som le Carré så framställer Wolstencroft en lite lättsammare och aningen ljusare bild av agentverksamheten, utan att förivra sig i storslagna konspirationsteorier eller ljuskygga krafter.

Handlingen drivs fram av tvära vändningar efter det att två smarta fältagenter som är placerade på samma fotobutik tillsammans upptäcker att deras nästa "våta jobb" är att ta kål på varandra. Orden ställer alla deras spionkunskaper på sin spets och sätter dem på flykt från likvidation av Byrån själv. Att de dessutom för första gången tvingas lita på någon annan än sig själv för att lösa komplotten gör inte saken bättre. Det strider helt och hållet mot en spions mest fundamentala förhållningssätt till omvärlden.

Ovissheten om den andra spionen döljer något är Wolstencrofts motor i romanen. Men emellanåt skryter han tyst med att spionvärlden är tråkig, kall, ensam och framförallt tär den på relationer. Och det är säkert sant. Hemliga överfall, lönnmord, stölder av hemliga dokument är sånt som bara finns i spionromaner berättar våra figurer. Här tycker jag Wolstencroft faller på eget grepp. Hans roman är precis det motsatta. Med handlingens tvära kast döljer han missmodet, ensamheten och den mer långsökta förklaringen och det oundvikliga slutet. Visserligen finns det där men det är inte den ingrediensen som gör romanen.

Den goda nyheten är att det är fartfyllt och med ovissheten som vibrerande spänning är läsaren greppad. Den dåliga nyheten är att det inte är tragiskt och kallt, karaktärernas mörka och cyniska bild av sitt yrke skymtar ytligt förbi.