Är vi produkten av våra fiktioner? Ett ständigt, oupplösligt kretslopp av människor och historier, små huvudroller i våra ständigt berättade och omberättade parallella universum? På jakt efter en startpunkt, en rimlig sensmoral, och kanske kanske kanske – vår egen definition av det lyckliga slutet.

Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de helt och fullt kan stå för sina fiktioner, för sin smak?

Alla har vi våra ömma punkter, punkter som vi minst av allt skulle vilja eller kunna skiljas ifrån. För mig är den där punkten otvivelaktigt musikaler (och ibland skrämmande minutiöst lästa romaner som musikaler nästan alltid bygger på). Ni vet, onaturlig och pompös musikdramatik som får de flesta pretentiösa musikmänniskor jag någonsin stött på att nervöst flacka med blicken av ren kommersiell och sentimental pinsamhet.

Jag vet inte om jag skulle vara en bättre eller sämre människa utan dem. Kanske skulle jag ha mer realistiska förväntningar, jag vet inte. Men poängen är att det inte funkar så. Man kan inte plocka bort en bit. Precis som jag inte skulle vara den jag är utan den och den händelsen eller den och den personen skulle jag inte vara densamma utan den och den melodin.

Jag skulle inte vara jag om jag inte fick kära ner mig – och upp mig igen – till ”Can’t help lovin’ dat man”. Utan alla kaxiga brudar, alla fantastiska gränsvarelser. Om jag inte grät så jag fick svårt att sjunga med när Kristina från Duvemåla stämmer upp i sitt ”Hemma, var ligger det nånstans”, eller inte hade dessa ständiga livskriser till Jonathan Larsons självbiografiska trettioårskrismusikal, eller för den delen Joss Whedons soundtrack till ”Once more, with feeling”. Om jag inte kunde oroväckande många libretton utantill men däremot inte kan komma ihåg ett enda jävla bokföringskonto.

Och så sitter jag där igen – frenetiskt tuggande popcorn (minnesanteckning: ha mindre urringat på bio) för att låta bli att sjunga med och göra bort mig – och hoppas på den ultimata filmatiseringen. Och Rent har potential. Larson blandar Webber-falangens känslomässighet med mentorn Sondheims fantastiska intertextuella humor och språkliga klurighet. Ensemblen är för en gång skull nästan identisk med Broadway-originalets och det faktum att Larson själv, som frisk 35-åring, klappade ihop och dog dagarna innan premiären ger onekligen en viss tyngd åt budskapet ”No day but today”.

För något år sen gjorde vi en Fantomen på operan-special med andledning av den filmen. Kanske inte den fördelning av uppmärksamhet jag är mest stolt över, den var onekligen ett nedköp. Lloyd Webbers musikalversion av Gaston Lerouxs roman har visserligen sina berättartekniska svagheter, men det är ju ingen anledning att göra filmen ännu mer sinnessvag med exempelvis omotiverade fäktscener. Men framför allt: jämför Lerouxs beskrivning av operaspöket med filmens latin lover-karaktär. Hu. Hon ska väl dras till hans oerhörda smärta, ensamhet och musikaliska geni, inte till hans magmuskler. Liksom.

Vad jag inte begriper är 1) varför man envisas med att texta musikalfilmer så bedrövligt illa när det finns, relativt sett, skapliga svenska översättningar som används på scen; och 2) varför man alls bryr sig om att göra en musikalfilm om man inte litar på musiken som bärande element. Om man nu tycker att det är obekvämt med människor som brister ut i sång stup i kvarten – själv tror jag på någon sorts känslomässig realism – inte blir det mer naturligt av att man låter dem säga delar av det som är skrivet för att sjungas?

I Rent gör denna underliga feghet, eller vad det nu är, att en stor del av humorn går förlorad, inte minst i de underbart knasiga telefonsvararmeddelandena. I Fantomen på operan gör det Lloyd Webbers kärleksfulla drift med operavärlden – även om det tog mig femton år att inse att karln faktiskt har en viss musikalisk humor – till vulgär parodi.

Och samtidigt älskar jag intertextualiteten. Att ingenting är slutgiltigt, det kommer alltid att komma fler versioner, fler tolkningar. Jag älskar make-over-effekten, hur Murgers krassa bohemer blir Puccinis sentimentala kärlekshistoria, blir Larsons streetsmarta New York med aids och performance. Besattheten av en historia.

För egentligen är det väl det vi är ständigt upptagna med. Att återberätta, göra om. Att alltid försöka hitta den perfekta vinkeln, den mest fulländade känslan. Helt enkelt den ultimata historien.