Att vara "grötmyndig" är att vara dryg, pompös och uppblåst. Men utan att ha något med gröt att göra härleds ordet från lågtyskans grootmündig, där groot betyder stor och där mündig syftar på munnen. Stor i munnen, det vill säga. Denna, och över femhundra andra etymologiska anmälningar, gör reklamskribenterna Daniel Ernerot och Emil Holmström i boken Om ett ord. Det började som små dagliga mejlutskick med ordförklaringar, blev populärare, och lät sig efter två års tid göras bok av.

I sann Värsta språket-anda är det hela maximalt lättfattligt och riktat till största möjliga målgrupp. Ärendet är tydligt: ord är kul och ämnet ska ut bland fikaborden på arbetsplatserna. Tonläget är medvetet sympatiskt och småpedagogiskt. Ibland nästan i överkant, till och från känns den kort-kortfattade copywritersvenskan som en blandning mellan tonen hos en barnbok och den hos en reklamannons. Typ samma stil som på baksidan av mjölkpaketen. Det ger ett intryck som är trivsamt för tillfället, men blir tröttsamt i längden. Å andra sidan, någon sträckläsare varken är eller borde boken vara. Snarare något man sitter och bläddrar i lite på måfå.

Varje ordförklaring i boken har i regel tre beståndsdelar. Först en definition av ordet, som att en barbar är en rå och ociviliserad vilde eller att en lisa är en lindring och lättnad. Sedan kommer exemplet, som sträcker sig från att ordet finkel förekommer i 1736 års översättning av Jeppe på berget, till att ordet brasklapp användes i en recension på dagensskiva.com 2003. Och sist kommer härledningen, som att alkohol kommer från arabiskans al-kuhl eller att däst bottnar i det isländska ordet dæstr. Allt detta står med stor korthet och är intill bristningsgränsen avskalat. För lättfattlighetens och populariserandets skull, får man anta.

Jag tycker att etymologi är intressant och att det är bra att fortsätta popularisera lingvistiken. Men det jag ifrågasätter är liksom vad man ska ha boken till. Man kanske tänker sig att man ska lägga en massa ord på minnet och kunna glänsa med dess historik när tillfället kommer, men hur ofta kommer det tillfället? När jag hör grötmyndig nästa gång har jag glömt det lilla jag visste om ordet. Ska boken ge läsaren en allmänt ökad förståelse och en helhetsbild av hur ord vandrar och utvecklas genom språk, och hur det speglar samhälle, kultur och tidsanda? Den är inte på långa vägar tillräckligt grundlig för det uppdraget. Där uträttar den ingenting som Fredrik Lindström inte redan gjort. Ska man ha den till att slå upp ett ord man börjar fundera över när man sitter i telefonkön till Försäkringskassan? Okej för det, men endast det. Och då får man hålla tummarna för att det finns med, femhundra ord är inte överdrivet mycket i sammanhanget. Mer och mer känns det som en typisk bok som folk tycker är snygg och småtrevlig att ge bort i present, snarare än en man verkligen har glädje och nytta av.