Recension

: tokyo natt
tokyo natt Elin Lindqvist
2002
Pirat
2/10

Konsten att resa utan att se så mycket mer än sin egen navel

Utgiven 2002
ISBN 9164200450
Sidor 204

Om författaren

Elin Lindqvist föddes 1982 i Tokyo av svenska föräldrarna, tillika författarna, Herman och Birgitta Lindqvist. Hon har varit på resande fot stora delar av sitt liv och bor för närvarande i England. 2002 debuterade hon med romanen Tokyo natt, 2005 kom Tre röda näckrosor och 2009 Facklan. I samband med kärnkraftskatastrofen efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011 rapporterade hon därifrån för Svenska Dagbladet och Aftonbladet och 2012 kom reportageboken Fukushimas färger. Åtta röster från katastrofens Japan, baserad på hennes resor tillsammans med fotografen Yoshikazu Fukuda och journalisten Yuko Ota.

Sök efter boken

”Inga sorger än/ i vårt sinne bo/ Hoppet är vår vän/ och vi dess löfte tro” etc etc. Få rader hade väl känts så ironiska att som nittonåring stå i den bedrägliga vårsolen och tralla. Vi kände oss så fantastiskt desillusionerade (på det där fräscht naiva sättet), tyckte att vi varit till helvetet och tillbaka – kanske till och med skaffat pendlarkort – under de där få tonåren.

Jag tvivlar med andra ord inte på att de flesta även mycket unga författare i sitt tilltufsade hjärta hyser material till en eller annan roman. Vad jag betvivlar är att särskilt många har det självperspektiv och den distans som kan göra deras berättelse relevant även för andra människor. Tokyo natt, den då nittonåriga Elin Lindqvists debutroman, har just denna karaktär av något om behöver skrivas mer än av något som behöver läsas.

Det lär ska vara en mycket självbiografisk roman, men även om den saknar den där ovan nämnda och välbehövliga distansen så infinner sig inte heller den drabbande direkthet som kan göra distanslösheten värd besväret. Snarare framstår Tokyo natt som en redigerad dagbok, vars trista tillrättalägganden tagit bort all fräschör och där händelserna förebådas och ältas i all amatörpsykologisk oändlighet.

Sin största vinst har romanen kanske som reseguide, man kan plocka ett och annat om intressanta områden och tempel. Men bilderna av människor blir aldrig mer än väldigt ytliga. Det är slaviska, okritiska kontorsanställda och utstyrda, likriktade trendkids, och så någon enstaka vis gumma. För att säga sig vara en person som älskar Japan och bara känner sig hemma i Japan lyckas huvudpersonen ändå nästan helt undvika japaner. Både att gilla dem och att umgås med dem.

Istället tillhör huvudpersonen ett internationellt kast av festande ungdomar, där vardagen till största delen tycks bestå av droger, falska vänner, otrogna kärlekar, oönskade graviditeter och oönskade missfall. Sensmoralen, om det nu finns något, skulle kunna uppfattas som att ingen blir automatiskt lycklig av oändliga möjligheter. Gäsp!

Tokyo natt faller därför in i bratpacker-genren av unga människor som konsumerar länder på samma sätt som de konsumerar teknologi eller accessoarhundar eller vad det nu är som gäller för tillfället. Inget nytt fenomen. Men inte heller särskilt djuplodande eller sympatiskt.

Ella Andrén

Publicerad: 2006-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 20:02

Kategori: Recension | Recension: #1915

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?