Sue Grafton är känd för sina alfabetsdeckare (A is for Alibi, B is for Burglar osv), internationella bästsäljare som går bra även i Sverige. Tyvärr har man börjat återutge dem här med nya titlar utan bokstavsbeteckningar – kolla innan ni köper, så att ni inte får en bok ni redan läst!

Grafton är känd för en nästan tvångsmässig envishet och kommer med all säkerhet att framhärda tills hon skrivit Z. Den senaste, "S is for Silence", är alltså den nittonde boken. Grundintrigen berör den unga levnadsglada Violet Sullivan som trettiofyra år innan bokens handling utspelas försvann från sin misshandlande man och lilla dotter och aldrig hörts av sedan dess. Nu har dottern vuxit upp och vill ha reda på vad som hände, om modern lever eller är död. Hon anlitar Graftons hjältinna, privatdeckaren Kinsey Millhone (betoning på Mill-), och allt eftersom kommer det fram att en rad människor i Violets lilla stad påverkats av henne på det ena eller andra sättet.

Alfabetsböckerna skrivna i jagform. Samtliga utspelas på 1980-talet, eftersom Grafton vid starten 1982 inte tänkte på problemet att det tar 1-2 år att skriva en bok och hon kanske inte kan ha en hjältinna som är i sextio- eller sjuttioårsåldern när serien når sitt slut. Kinsey, 32 år i den första boken, är följaktligen nu bara omkring 37. (Vilket också betyder att hon är såväl dator- som mobillös).

Till skillnad från t ex Chicagobaserade, liberala och starkt samhällsengagerade Sara Paretsky är Grafton inte det minsta politisk. Hon skapar inga orosvågor omkring sig. Miljön är hennes egen stad, i böckerna omdöpt till Santa Teresa. Kinsey växte upp i en trailer med sin tant och vill bo trångt, vilket hon gör i f d bagaren Henrys ombyggda garage. Henry är över åttio år och fortfarande attraktiv, hade han varit yngre hade hon gärna gift sig med honom. Hon är en aning ensam, klipper håret med en nagelsax, går oftast klädd i jeans, äger en enda svart klänning för högtidliga tillfällen och äter helst snabbmat eller mackor med pickles och jordnötssmör. Möjligen går hon till ungerskan Rosies restaurang och blir beordrad att äta gulasch. Hennes kärleksliv är ingen höjdare. Hon blir ofta kär i bad guys eller weak guys som hon dock inte låter dominera sin tillvaro. I de senaste böckerna har hon börjat hålla ihop med polisen Cheney, vilket delar fansen i två läger – de som gillar att han får henne att tänka på sitt utseende, och de som anser att en karl som till och med klipper hennes hår är ett kontrollfreak. (Graftons fans är djupt engagerade i Kinseys liv).

I de senaste böckerna har man inte oväntat kunnat märka en viss leda vid de invanda miljöerna. Den näst senaste boken "R is for Ricochet" handlar bara delvis om Kinsey och avslutas med orden "ibland är jag bara en sidofigur i någon annans historia". Tydligen tycker inte Grafton hon har möjlighet att ta en paus från Kinsey genom att som t ex Val McDermid eller Marcia Muller skriva standalones, romaner som inte ingår i någon serie. Målet att hinna skriva hela alfabetsserien står i vägen och har blivit något av en black om foten, kan man gissa. Därför har hon istället börjat skriva standalones inne i serien och "S is for Silence" går ett steg vidare på den vägen med en helt ny uppbyggnad. Parallellt med Kinseys jakt på en eventuell mördare som begick sitt dåd 34 år tidigare får man, i tredje person och helt utan jag-personen Kinseys vetskap, följa den bakomliggande historien som den utspelades på femtiotalet. Inte bara i snabba flashbacks i människors minnen, utan ganska ingående.

Det blir en roman i romanen och det passar Grafton, eftersom hennes absoluta styrka är hennes förmåga att måla upp miljö och personer på ett tredimensionellt sätt. Hon sjunker in i en värld och en grupp människor och beskriver den och dem med ibland nästan hypnotisk exakthet. Hon har också ett för amerikanska förhållanden fördomsfritt förhållande till sex, men begränsas av en lätt konservativ syn i andra avseenden. Svarta karaktärer förekommer t ex inte i hennes böcker, och bilden av Violet blir till sist något klichéartad och inte helt trovärdig.

Jag ger boken en mycket stark sjua därför att den är drivet skriven. På grund av ovanstående reservationer, plus att säcken inte knyts ihop ordentligt på slutet (det finns förklaringar men de gestaltas inte alls), blir det ingen tia.