Det värsta att se var nog när skottet brann av. När det ett ton tunga djuret handlöst föll till golvet varpå benen började rycka och sprattla.

Titeln på Johan Ribes debutroman är Balaclava, vilket också är namnet på en ansiktshuva som i medierna blev synonymt med militanta veganer och politiska upprorsmakare under det aktivistiska nittiotalet. Romanen berättar historien om graffiti-André, som 1993 flyr Umeås alltmer ihärdiga ordningsmakt och hamnar i Stockholm där han, efter att ha hatat ordningsmakt och sprayat tunnelbanevagnar en liten tid får en närmast religiös uppenbarelse, i form av en söt tjej med palestinasjal, och bestämmer sig för att bli vegan – fritar ett gäng hönor – sprayar lite mer tunnelbanor – eldar upp en slakteribuss – reser till New York och målar tunnelbanor – kommer hem – blir pappa – lämnar det gamla livet bakom sig, eller ”ställer balaclavan i garaget” som André (eller Ribe) skulle ha uttryckt det hela.

Till att börja med ställer jag mig frågan hur intressant det är att överhuvudtaget är att fördjupa sig inom någon annan än den rent estetiska aspekten av graffitivärlden. Kanske är det meningen att det ska kittla lite att läsa om dessa olagliga målare och deras egenframkallade krig mot landets kollektivtrafik, men efter att ha läst 278 sidor om André så måste jag påstå att jag sällan mött någon karaktär jag brytt mig mindre om. Ska det verkligen räcka med att yppa ordet ”subkultur” för att få en bok utgiven? Ja, uppenbarligen var det tillräckligt för Hägglunds förlag. Och jag tycker det är beklämmande.

Med i Balaclava-fallet dras även vegan-rörelsen, som i Ribes värld handlar mindre om politik och djurens rättigheter och mer om spänningen i att spraya ”Mördare” på ladugårdsväggar och elda slakterier än att engagera sig i en viktig etisk samhällsfråga. Skildringarna av hur de militanta veganerna räddar ett fåtal höns och åker med dessa i banankartonger runt landet för att hitta fosterfamiljer är så overkliga att jag nästan, men bara nästan, längtar tillbaka till graffitiavsnitten.

Någon korrekturläsning har romanen inte heller utsatts för – stavfelen och syftningsfelen avlöser varandra i sådan utsträckning att tankarna ideligen lämnar graffiti-André. Lite tillspetsat undrar man om den tidigare graffitimålaren Ribe haft balaclavan på sig bakochfram när han skrev boken.