Några reflektioner som kanske inte är ett svar, alla har vi ju olika bilder av en bok: Det där svalt poetiska älskar jag, även om det någon gång känns lite konstlat (ett genomgående dolt tema verkar ju vara just i hur hög grad minnen är verkliga eller konstruerade). Jag inbillar mig – lite naivt kanske – att det är något typiskt japanskt över Murakamis… respektfulla distans till händelserna, samtidigt som allt rör sig runt honom. (Berättaren, alltså.) Men just det där att man förändras med livet, att berättaren inte är samma person som han var 20 år tidigare, ger honom möjlighet att hålla den distansen. Dagens Toru kan inte heller riktigt förklara varför gårdagens Toru handlade som han gjorde. Vad han gör idag är inte det viktiga; distansen till den han var är viktig.

Så såg jag det i alla fall. Blev smått sugen på att läsa om den nu…

Det andra som stör mig är huvudkaraktären, som man kan anta ligger författaren väldigt nära. Toru kanske rentav är författarens alias. I så fall är det förståeligt, men inte förlåtligt, varför jag inte får ihop honom alls. Det finns väl en poäng med att vara håglös och till synes intentionslös, men Torus kontakt med läsaren lämnar mycket att önska. Istället för att få en ständigt öppen fönsterglugg in i karaktärens förvirrade tankar och känslor får vi för det mesta bara hänga med på saker han gör utan vidare, vilket irriterar med tanke på att hans handlingar ofta kräver kommentar och förklaring. När författaren nu ställt sig utanför förloppet istället för att berätta i presens kunde man begärt fler "såhär kände jag/han då och därför gjorde jag/han så" eller "jag/han visste inte varför jag/han gjorde så, och det kändes ingenting speciellt". Bitvis blir man som läsare nästan alienerad genom Torus apatiska sexresor, och det faktum att han verkar rätt deppad trots att han fram till Naokos död knappt stött på en enda motgång i boken! I vilket fall tycks hans sociala självförtroende aldrig försvinna, så det är svårt att veta. Inte sällan får vi reda på vad Toru känner _efter_ att andra karaktärer har fått det. Vid ett tillfälle pratar Toru med Naoko om deras tidigare sexupplevelse och det är som att läsaren står utanför hela förloppet, utan att vara någon karaktärs förtrogna eller inneha någon sympati överhuvudtaget.

Murakami har också ett berättarjag han tycks slänga i vasken efter halva boken, nämligen den fyrtio-nånting gamla Toru som drar sig till minnes hela händelseförloppet via just "Norwegian Wood" i inledningen. Vad händer med honom i och med slutet? Når han förlikning med sig själv? Är han numera lyckligt gift med Midori? Har det överhuvudtaget givit honom någonting att berätta allt detta för oss? Okej att man vill hålla honom i bakgrunden, men varför då så klumpigt påminna om hans existens (vilket jag vet händer i alla fall en gång, när han kommer att tänka på en intervju han gjorde i schweiz) utan att knyta ihop säcken hela vägen?

Nu har jag gnällt rätt mycket, men det är mestadels frustrationer. I bokens sätt att berätta och beskriva tycker jag det finns mycket att suga i sig och känna med. Tyvärr blir norwegian wood aldrig den här suveräna romanen för mig, och det förvånar mig att den inte ifrågasatts så mycket som "klassiskt verk" betraktat, en position man väl ändå får säga att den verkar ha.