Det här är boken Amos Oz länge känt att han måste skriva. Boken om hans mors självmord.

Man tänker sig gärna hur Oz skriver "En berättelse om kärlek och mörker" i ett oavbrutet, inspirerat flöde. Rakt av, utan krusiduller och omskrivningar. Utan att försöka skapa någon illusion av muntlighet eller samtidighet. Han sätter sig bara ner som den åldrande romanförfattare han är och skriver ner sina minnen om sina föräldrar, släktingar och sin barndoms Jerusalem.

Till slut kommer han fram till den verkliga smärtpunkten. 1952, året då den blivande författaren är tolv och den israeliska nationen fyra år ung, händer det. Deprimerad, besviken över äktenskapet och kanske skärrad av alla oroligheter i Jerusalem, tar modern livet av sig.

Som läsare sveps man med i språkets varma vind redan från första början. "Under hela min uppväxt bodde jag i en liten lägenhet på bottenvåningen där det var mycket lågt i tak." Så börjar romanen. När Oz utmattad lägger ifrån sig pennan 574 sidor senare har han lyckats väva in landet Israels hela moderna historia.

Vi får läsa om hur författarens äldre släktingar inspirerade av den sionistiska rörelsen lämnar sina hem i Östeuropa och, likt många andra judar under 1900-talets början, flyttar till "Det förlovade landet". Oz beskriver den hebreiska patriotism han redan från unga år skolades in i, och den lycka han upplevde tillsammans med sina släktingar den där novembernatten 1947 då länderna i FN:s generalförsamling beslutade om delningsplanen mellan Israel och Palestina. "Det var den enda gång jag såg min far gråta".

Oz skildrar sin bildningsgång, hur han kommer till insikt om att verkligheten går att tolka på andra sätt än hans föräldrar gjort. Inte bara fanns det en konflikt mellan judar och muslimer, utan också judar emellan: religiösa mot sakrala, konservativa mot socialister. Vid fjorton års ålder blir den boklärda konservatismen i Jerusalem unge Amos så trång att han byter namn från Klaustner till Oz ("styrka" på hebreiska), och till faderns förskräckelse flyttar ut till kibbutzen Hulda för att leva ett handfast jordbrukarliv ihop med andra unghebreiska socialister.

Men då är modern redan död. Mot slutet av romanen återvänder författaren till henne en gång för alla. Att bryta tystnaden om henne blir nödvändigt för att få allt det andra att bli förståeligt.

Humor, sorg och dickensk bredd. Poetiska symboler ingjutna i en fantastisk historielektion. Karaktärer som berör på riktigt. Det här är storartat. Årets roman!