Bureå, Westerbotten, 1903. En uppretad grupp sågverksarbetare tvingar den socialistiske agitatorn Elmblad att äta mask.

Men vadan detta? Varför är arbetarna egentligen så arga på socialisten? Hans lära skall ju för sjutton vara deras räddning. Den vill ju befria dem från beroendets bojor och rädda dem från sågverksdisponenternas förtryck!

Inser de kanske inte att Elmblad är deras välgörare? Nej. Och oförståelsen är ömsesidig. På andra ställen i landet är det polisen och bolagslakejerna som ställer till bekymmer för agitatorn, här är det arbetarna själva. “Detta folk”, tänker den stackars Elmblad uppgivet, “är ett obegripligt folk. Att missionera i detta Westerbotten är att vandra i det mörko lande. Jag förstår mig inte på dem.”

Men egentligen vet han ju faktiskt varför de västerbottniska knegarna är så avogt inställda till socialismen. Det är kristligheten. Det är den rosenianskt pietistiska kristligheten som sitter så djupt rotad i dem att de betraktar allt tal om rösträtt, facklig organisering och liknande med så stor misstänksamhet. Enligt deras världsbild skall man arbeta och göra rätt för sig, inte vara stor på sig och komma med en massa krav. För det är att förhäva sig, och att förhäva sig är synd. Självklart blir en socialistisk agitator frustrerad av en sådan inställning. “Dom jävla kristliga arbetarjävlarna och deras jävla fega okunniga motbjudande jävla gudlighet”, som Elmblad uttrycker det i en stund av djup förtvivlan.

I Per Olov Enquists värld av romaner, pjäser och noveller framstår Musikanternas uttåg (1978) som det mest centrala verket. Det här är den första romanen där han på allvar skriver om sina äldre släktingar och deras nordvästerbottniska värld. Nästan varje bok som kommit efter Musikanternas uttåg anknyter på ett eller annat sätt till den här romanen. Längst går Kapten Nemos bibliotek (1991), som är en sorts undervattensdröm där scener ur Musikanternas uttåg spelar en avgörande symbolisk roll.

Musikanternas uttåg handlar om hur nya tider och nya idéer kommer till Norrland i början av 1900-talet och om hur svårt det är att förankra dessa i inledningsstadiet. För även om de sekulariserade idéerna efter hand slår igenom så möter de i början ett extremt hårdnackat motstånd, vilket bland annat tydliggörs i maskätarscenen. Paradoxalt är hur motståndet mot socialismen ändå väcker arbetarnas sociala medvetenhet; sakta men säkert gjuts en självsäkerhet in i den underdånigt kristliga världsbilden som gör att man vågar börja hävda sina egna rättigheter och ställa krav gentemot makthavarna (det under 20- och 30-talen så omsusade “västerbottensfrisinnet”, en liberalism med grund i den rosenianska kristligheten, är ett resultat av dessa tendenser, men den perioden ligger utanför den här romanens ramar). En symbol i Musikanternas uttåg för hur Norrland reser sig och gör motstånd är landhöjningen: det oansenliga Westerbotten som sakta sakta stiger upp ur havet och blir allt större och mäktigare.

Ett annat viktigt tema i "Musikanternas uttåg" är skuld. Man får känslan av att romanens “jag”, författaren, känner en viss skuld över att han inte levt upp till de stränga ideal som förekom i hans hembygd. Annars skulle han väl inte med sådan inlevelse kunna skriva om det tillfälle då fosterflickan Eva-Liisa ertappas med att ha stulit två öre och tvingas till botgöring av den högresta modern Josefina Markström. Den ofrånkomliga skulden får sitt mest tragiska uttryck i den ömkansvärde morbror Arons öde mot slutet av romanen, ett öde som samtidigt tycks vara kopplat till samhällsutvecklingen i stort. Aron är en representant för den gamla tiden, han klarar inte omställningen till allt det nya och går således under.

Det här är en av Per Olov Enquists bästa, och (trots tragiken) roligaste romaner, fylld med mustiga anekdoter från Bureå-trakten som den är. Om man jämför Musikanternas uttåg med Legionärerna (1968) får man klart för sig vilken enorm stilistisk bredd den här författaren besitter. Från den bitska journalistprosa som präglar Legionärerna är steget långt till den varmt humoristiska Musikanternas uttåg. Ändå är stilen i båda böckerna omisskännligen Enquists egen, vilket ju säger en hel del om hans kapacitet.