I romanen Hohaj har platsen med samma namn huvudrollen. Hohaj är en plats på kartan men också mycket mer än så. Det är ett sinnestillstånd, en existentiell utmark, själen i bild. Hohaj är en plats för ensamhet och kontemplation men också en plats att komma i kontakt med det som tidigare varit, med människor som vistats där för länge sen. Trots att det ligger så avsides har kulturen ristat in sina märken i naturen. Just tack vare att det ligger så avsides märks dessa märken så tydligt, som rop i natten.

Hohaj ligger djupt inne i hardcore-Norrland. Vi befinner oss mitt ute i ingenstans: inte riktigt i fjällen och ännu längre från kusten. Hohaj är det Norrland man bara åker igenom, skogs-Norrland, myr-Norrland, snövidds-Norrland. Kanske letar sig sommartid några bärplockare hitåt, men Hohaj ligger betydligt mer avsides än det “hjortronland” Sara Lidman skrev om. De få som bor i gårdarna här uppe är ättlingar till de entusiastiska nybyggare som slog sig ner i området för hundra år sedan - med konsekvensen att samerna fick maka på sig.

I Hohaj finns en ramberättelse och en berättelse i berättelsen. I ramberättelsen förekommer ett “jag” som nyligen förlorat sin livskamrat. Hon rör sig i Hohaj och känner sig omkring i miljöerna där. Det är som att platsen förlorar sin yttre verklighetsförankring, att den uteslutande blir till ett psykologiskt tillstånd. Ett nog så verkligt sådant kanske, men personligen tycker jag att de tjusiga litterära vändningarna inkräktar lite för mycket på ramberättelsen för att den riktigt ska gripa tag. Landskapssymbolerna duggar tätt, det är bräckligt och poetiskt och lite väl högtidligt.

Berättelsen i berättelsen är en kärlekshistoria som förtäljs i tredje person och ur ett “allvetande” perspektiv. Den handlar om Inna och Aron som träffas i Hohaj och upplever några intensiva kärlekssomrar tillsammans. Som läsare undrar man liksom i fallet med ramberättelsens miljöbeskrivningar om denna historia inträffat “på riktigt” eller om det bara är något som jagpersonen fantiserat ihop som en del av sitt sorgearbete. Jag lutar åt det senare. Det finns något i historien som ger den en drömhöljd sagokaraktär. De korta, ljusa sommarnätter då Inna och Aron möts får mig - trots att det är så långt från en komedi man kan komma - att associera till Shakespeares En midsommarnattsdröm. Det här är också den starkaste delen av romanen. Den vinner på sin okonstlade stil.

Hohaj är en djupt tragisk roman. Karaktärerna tyngs av skuldmedvetande och hårda förpliktande krav på sig själva. De kan inte påverka sina öden; allting som händer sker med obönhörlig konsekvens. Man vet liksom i förväg hur hemskt allt kommer att sluta. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta den stränga determinism Elisabeth Rynell ger uttryck för. Visserligen ryms inom bokens ramar en katharsis-effekt: jagpersonen lyckas integrera smärtan och ta sig vidare. Men Aron och Inna lämnas i sticket, det känns som att de bara är medel, ett nödvändigt offer jaget måste göra.

Detta förtar till viss del intrycket av dem på slutet. Handlingen rullar in i mål, som i nerförsbacke, och läsaren hinner inte hoppa av i farten. Så är romanen över och man lämnas med en gnagande känsla av “var det här allt?” Den fina skildringen av den korta, norrländska sommaren (och den långa vintern) som förekommer i berättelsen om Inna och Aron är dock skäl nog att läsa Hohaj.