Stieg Larsson avled hastigt för ungefär ett år sedan. Innan dess hann han lämna in sina tre skönlitterära manus till bokförlaget Nordstedts, Millennium-trilogin. Och det ska läsare av genren kriminalromaner vara glada över.

Om hans plötsliga död bidragit till uppmärksamheten kring hans kritikerrosade debut, Män som hatar kvinnor, är svårt att avgöra, säkert har det nån betydelse men det spelar inte någon större roll tycker jag.

Någon debut av det skrivna ordet är det dock inte för Larsson. Som chefsredaktör av den antirasistiska tidningen Expo och medförfattare och redaktör till debattinbjudande böcker har Larsson vanan inne. Och det märks. Hans journalistiska ådra och hans eget liv speglar inte bara av sig i språket utan även i romanens huvudkaraktär och leverne.

Den samhällskritiska ingrediensen fattas alltså inte i Män som hatar kvinnor. Även om titeln avslöjar en hel del så brottas huvudrollsinnehavaren Mikael Blomkvist med maktmissbruk och råbarkade finansrävar. Mörkret kan dock skingras med god grävande journalistik långt ifrån skvallerpressen. Blomkvist, journalist och ansvarige utgivare och delägare av tidskriften Millenium har god lust att gräva ner sig med en flaska whiskey hemma i soffan. Bränd efter ett journalistikiskt felsteg och ditsatt för förtal är han hårt granskad av sin egen yrkeskår. Det är dags att ta en time-out.

Samtidigt har den gamle old school-industripampen Henrik Vanger på gamla dar beslutat sig för att en sista gång försöka att hitta familjemedlemmen Harriet. Hon är broderns barnbarn som under mystiska omständigheter försvann från familjens gård för snart 40 år sedan. Ett känsligt kapitel i familjens Vangers familjehistoria, särskilt för en del av familjens bittra och ljusskygga medlemmar. Och vem passar inte bättre för uppdraget än Mikael Blomkvist. Han lockas till Vangers gods i tron om att det uppdraget handlar om en biografi.

Larsson vevar så sakta igång sin roman. Han punktsvetsar i kapitel efter kapitel och snart är ramen konstruerad. En värld av maktmissbruk, psykopatiskt övervåld och hämnd ljuva hämnd levereras. Att en journalist löser fallet Harriet och inte en kaffedrickande kriminalare är, om inte oväntat, i alla fall ett litet abvbräck från kriminalromanens mall. Jag kan visserligen tycka det spårar ur en aning när Larsson så småningom låter en ung researcher, Lisbeth Salander 24, bli den obligatoriska assistenten i kriminalromanen. Socialt missanpassad, antagligen med en släng av Aspergers syndrom, och en oövervinnelig hacker smakar Salander lite surt schablon. Trist. Att hon dessutom hamnar i herr Blomkvists säng ger trovärdigheten en extra knäck.

Bortsett från detta är det driv i romanen, trots dess längd på 566 paginerade sidor. Man får väl ha överseende med irritationsmomenten och istället beundra Larssons förmåga att knyta ihop den stora säcken. Men jag undrar varför inte Larsson mycket tidigare än 2002 satt igång och skriva deckare? Han borde ju haft outsinliga källor av stoff till romaner som journalist och expert på högerextremism.

Som tur är väntas uppföljare till våren 2006, Flickan som lekte med elden. Håll utkik!