Jess Monroe är 34 år gammal och har ingen pojkvän. Pojkvän fattas helt enkelt. Hon har däremot en osedvanligt otrevlig kamrat som ger henne en internetdejt i födelsedagspresent. Och där börjar jakten på den rätte.

Men jag säger nej. Först säger jag nej till den helt otroligt korkade titeln på boken. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att originaltiteln nästan är ännu mer korkad än kärlek@första.träffen. Men det krystade försöket att göra titeln som en e-postadress som inte ens är formaterad som en e-postadress vinner faktiskt över originaltiteln dot.homme.

Sedan säger jag nej till den komplett fördomsfulla, inte särskilt realistiska och verkligen inte insatta beskrivningen av nätdejting som metod för att hitta den rätte. Det är klart att det är tacksamt att göra sig lustig över ett antal blinddejter men jag kan faktiskt av egen erfarenhet gå i god för att det inte bara är idioter, sexmissbrukare, psykfall, snåljåpar och gubbsjuka miljonärer som nätdejtar. Faktum är att jag inte stötte på en enda sådan när jag nätdejtade utan ett gäng helt vanliga killar och en ovanligt härlig (som jag gifte mig med). Men åter till ämnet.

Jag säger kategoriskt nej till omslaget. En bild med suddfilter på en kvinna som kysser en dator kan inte godkännas. En läsare ställde en relevant fråga förra gången jag recenserade Jane Moore, nämligen om jag skulle ha bedömt boken annorlunda om den hade haft ett seriöst, mörkt omslag och varit skriven av en man. Det säger jag också nej till. Det är med böcker precis som med nätdejting, en annorlunda yta sätter bara förväntningarna på en annan nivå men det är ändå insidan som räknas.

Som förmildrande omständigheter kan nämnas ett antal rappa replikväxlingar, några fyndiga formuleringar, en faktiskt ganska allvarlig bihandling och en huvudperson som man i bästa fall kan identifiera sig lite med.

Det räcker tyvärr inte. Det kan tyckas att jag har sagt väldigt mycket nej i den här recensionen. Men det hjälps inte. Jag säger det igen. Nej, nej och åter nej.