Man går Kung Oscars väg i Malmö (Oscar = revolutionsmarskalken Bernadottes arvinge) etthundratal meter efter det man förlorat ur sikte Stadsbibliotekets upplysta kub med böcker och hamnar då vid en öppen plats, gräsbeklädd, stolta träd runtenom, Milles Pegasus vid parkens mäktiga damm, ett buskage för bögeri, och just där finns en musikpaviljong som förmodligen uppfördes på 1920-talet, men där det under min sjuttioåriga tillvaro, mig veterligt, aldrig spelats varken klassisk blåsmusik eller andra toner, men som, plötsligt, lördagen den 11 juni 2005, klockan 15.00 väcktes till liv genom ett releaseparty anordnat av Pär Thörn, författare, performancekonstnär och brevbärare.

Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn presenterade denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno förlag, 2005). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.

Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärg. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.