Med handen på hjärtat är det nog många historieintresserade västeuropéer som tvingas erkänna att kunskaperna om Djingis Khan, en av världens mest framgångsrika erövrare, inte står i paritet till flera andra av historiens segerrika krigare. Alexander den store, Ceasar, Napoelon med flera är sannolikt mer självklara ingredienser i den klassiska historiska allmänbildningen.

Naturligtvis beror detta på den geografiska närheten, att de sistnämnda härförarna var av europeiskt ursprung, men också på att Djingis Khan och hans gärningar inte bara tidvis förtigits utan också fallit offer för eurocentrisk propaganda. Bilden av mongolen som den ociviliserade, skövlande erövraren har under historien präntats in i syfte att skilja väst från öst. Detta skedde inte minst under andra världskriget men även senare under krigets kalla efterspel.

Propagandan ger knappast en rättvisande bild. Djingis Khan och mongolerna var långt ifrån enbart några skövlande horder. Det framkommer tydligt i Jack Weatherfords bok om de expanderade stamfolken från Centralasien. En bok som således känns fräsch och tilltalande bland historiepublikationerna. Visserligen väljer Weatherford att lägga fokus på "den store ledaren" som så många andra historiska författare nu för tiden men kopplingen till nuet och "modernitetens uppkomst" är lockande. I alla fall om man som undertecknad anser att historia är ett viktigt verktyg för att förstå samtiden.

Boken handlar heller inte enbart om Djingis Khan utan fokuserar i hög grad på tiden efter hans död och vilka effekter de mongoliska erövringarna fick på många håll. Imperiet sträckte sig när det var som störst från Kina till Europa, en enorm areal, och det är också i detta stora, kommunikativa som Weatherford läser in storheten i de mongoliska gärningarna snarare än genom att de producerade egna nya påfund och idéer. Genom de kontaktvägar som skapades mellan olika regioner underlättades flödet av människor, varor och innovationer som drev utvecklingen framåt på många håll. Vi har alltså mycket att tacka mongolerna för, allt för mycket för att de skall förtjäna den svarta generaliserande bild som länge varit praxis i väst, enligt Weatherford.

I mångt och mycket har han naturligtvis rätt. I spåren av det mongoliska imperiet finns mycket mer än bara ruiner och död och vissa av reformerna som genomfördes ter sig i ljuset av samtiden också just moderna.

Men i vissa fall, kanske av fartblindhet, tenderar Weahteford att dra något för höga växlar av vad som kan härledas till mongolerna. Att förklara hela moderniteten utifrån ett sådant perspektiv håller helt enkelt inte. Mongolernas gärningar måste läsas tydligare i ljuset av de många tidigare civilisationerna och deras för- och nackdelar. Först då kan en rättvis kaka bakas där den mongoliska kryddan visserligen skall vara betydligt mer framträdande än tidigare men den ska inte ta över smaken helt och fullt.