Det vore dårskap att tala om mina egna tankar. Svimfärdig vacklade jag till den motsatta väggen. För ett ögonblick förblev polismännen i trappan orörliga, slagna av yttersta skräck och bävan. I nästa ögonblick arbetade ett dussin stadiga armar vid väggen. Den föll ner. Liket, redan mycket förruttnat och betäckt med fläckar av levrat blod, stod upprätt framför åskådarnas ögon. På dess huvud satt, med röd och uppspärrad mun, och sitt enda öga brinnande som av eld, det fruktansvärda djur vars list hade förlett mig till mord, och vars angivarröst hade överlämnat mig till bödeln. Jag hade murat in odjuret i graven.

När Edgar Allan Poe skrev sina psykologiska skräcknoveller och framför allt sina kriminalberättelser med Auguste Dupin i huvudrollen, så var han bland de allra första inom genren. Den roll han och hans verk spelat som inspiration och förebild för efterkommande författare kan svårligen ifrågasättas. Den mest välkända av alla detektiver, Conan Doyles Sherlock Holmes är med sin utpräglade förmåga att dra slutsatser klart inspirerad av Poes föregångare, och det är lätt att i dagens strida ström av skräckberättelser och deckare, inom litteraturen såväl som inom filmen, känna igen teman och motiv som kan hänvisas tillbaka till Poes noveller. Den psykologiska skräcken och deckaren börjar med Poe.

Däremot slutar den inte där. Mer än hundra år senare är risken överhängande att den läsare som för första gången stiftar bekantskap med noveller som ovan citerade ”Den svarta katten” eller ”Huset Ushers undergång” blir besviken när kårarna längs ryggraden vägrar infinna sig. Novellerna är fortfarande elegant komponerade, både språkligt och innehållsligt sett. Men de skrämmer oss inte längre.

Det är frustrerande att behöva inse att de en gång sinnrikt uttänkta vändningarna numer har blivit normer. De psykiska sjukdomarna – ofta den utlösande faktorn hos Poes förövare – är mer utvecklade. Den moderna läsaren har idag ett batteri av psykologiska termer till sitt förfogande, vilket kan få vissa beskrivningar av psykologiska personlighetsförändringar att kännas onyanserade. På samma sätt är vi numer införstådda med att fiktiva mördare ofta lockas att avslöja sig själva – att återvända till mordplatsen.

Den analytiske Dupin som dyker upp för första gången i ”Morden i Rue Morgue” är ikappjagad av minutiösa FBI-agenter som genomsöker brottsplatser med lupp i jakten på ett endaste flarn av dna – vilket räcker för att binda en individ till ett oftast bestialiskt brott. Djupkunskaper i fysiologi och psykologi är självklarheter för dagens deckarteam.

Ändå finns det anledningar att återvända till Poes noveller. Inte minst ska man återvända för att ta del av hans språkliga skicklighet. Där Poe som poet ofta strävade efter en språklig musikalitet, låter han novellernas språk spegla de vanföreställningar som många av hans karaktärer lider av. Den osäkerhet som detta skapar för läsaren bygger en spänning som få författare lyckats överträffa. Poe kanske inte skrämmer oss längre. Alltför väl känner vi de vändningar han utsätter oss för. Men den suggestiva osäkerheten han förmedlar – den består när allt förgår.