I det aktuella fallet är svaret mycket enkelt. Om Brunner skrev en bok om Karl XII som var trogen i avseende på det vi vet om och fabulerade i avseende på det vi inte vet om (normalt för historiska romaner) skulle Karl XII inte framstå som 1700-talets Hitler, utan som ett typiskt barn av sin tid. Jag kan se rubrikerna i tidningarna: "Karl XII var som alla andra", "Ernst Brunner avslöjar att Karl XII var vanlig". Det blir inte mycket extra PR på det sättet. Brunner vill skapa sensation och det gör man bäst genom att använda ord som "massmördare", "asexuell", "Hitler", "nu måste svensk historieskrivning revideras", "fakta som inte kan motbevisas" och undertitelns "hans liv i sanning återberättat".

Det hela har onekligen varit effektivt. De flesta recensenter har uppfattar det som om boken handlar om Karl XII. Så även Bokus recension, som talar om en punkterad myt. Själv har jag inställningen att myter inte kan punkteras med förfalskade uppgifter, detta må sedan gälla Karl XII eller något annat.

Och jag ser det som lika självklart att om vi kräver att skönlitteratur antingen är 100% faktamässigt korrekt eller 100% uppfabulerad utan koppling till verkliga personer… då har vi dödat genren.

Romaner har ALLTID tagit sig friheter med sanningen och byggt på verkliga förhållanden för att skapa en egen värld. Det är inget Brunner eller ens Homeros har hittat på. Om sedan "den vanlige läsaren" (hur vanlig nu han är) tror att "Carolus Rex", "Satansverserna", "da Vinci-koden" eller "Nalle Puh" är faktiska detaljkorrekta beskrivningar av något som faktiskt hänt – då är det hos honom "problemet" ligger. Inte hos författaren.

Då undrar jag: varför kallar du huvudpersonen för Mohammed, följer den historiske Mohammeds karriär och liv, använder autentiska dokument och autentiska rättsfall – bara för att i för den vanlige läsaren svårkontrollerade detaljer förfalska vad som verkligen skedde så att denne Mohammed framstår på ett betydligt mer negativt sätt än vad han skulle ha gjort om du hållit dig till fakta även i dessa detaljer?

När det gäller mordhoten mot Brunner så kan jag bara hänvisa till vad han sade i en intervju i senaste Månadens boknytt: "Media har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextreme grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är kontroversiell…". Sedan dök han då upp i dalatidningar för ett par veckor sedan och talade om att det ställts kransar utanför hans dörr när boken kom ut (2 september) och han inte var lättskrämd, men att det nu var för mycket. Hur kan han i en intervju säga att hoten är "tämligen uppdiktade" och i en annan dra upp något som ska ha hänt för snart tre månader sedan och låta detta vara exempel på hoten?

Låt mig också poängtera en annan sak: Brunners reaktion på dessa "hot" var att koppla in jurist – två månader efter att han skulle ha hotats och förmodligen efter det att han sagt att hoten var "tämligen uppdiktade". När man hotas, är inte det en polissak?

Vad gäller Brunner: jag har som sagt inte läst vare sig hans bok eller följt debatten runt den speciellt noga. Allt jag sade att det kanske är lite extremt att mordhota någon för något han skrivit i ett skönlitterärt verk, och det tar jag för givet att du håller med om?

Sen visst, han sätter sig i samma win-win/lose-lose-situation som Brown gör: kräver att både tala sanning och att skriva skönlitteratur, med följden att han kritiseras för båda och inte accepterar någondera. Poängen med hela krönikan var ju just att detta är idiotiskt. Sanning eller eller fabulering är precis lika intressant för ett skönlitterärt verks kvalitet som färgen på flasketiketten är för hur ett gott öl smakar.

Och vad din sista fråga gäller har jag för tillfället ett väldigt kort svar:

Varför inte?

Skönlitteraturen ger oss möjlighet att utforska allt det som bevisligen inte hänt. Nu valde du ganska extrema exempel, så jag gör det också: om man, för att återknyta till exemplet jag hade ovan, vill skriva en roman om en falsk profet som startar en religion – gör man då fel om man kallar honom "Mohammed"? Och i så fall, hur hårt bör den författaren kritiseras?

Om läsaren – eller för all del författaren eller kritikern – "naturligtvis" tar det som står i en roman som fakta (och jag hoppas och tror att det inte alltid är så "naturligtvis") har denne missat nånting väldigt viktigt. Det är inte poängen. Vill man veta fakta om Napoleons ryska fälttåg läser man en välutforskad historiebok om det. Vill man läsa en bra roman om det läser man "Krig och fred" – men man ska inte inbilla sig att den nödvändigtvis är ett exakt återgivande av saker som hänt. Det har inget med bokens kvalitet att göra.

Sedan kan då författaren till exempel välja att låta sin Hitler komma in på Konstakademien i Wien och skildra hur hans liv tar en helt annan riktning än vad som i verkligheten skedde. Det skulle säkert kunna bli en intressant roman. Men han kan också låta Hitlers liv fortsätta som det verkligen gjorde ända till den 30 april 1945. Om författaren väljer det senare alternativet, har han då inte inskränkt sina fabuleringsmöjligheter högst avsevärt? Eller kan han t.ex. låta sin Hitler vara positivt inställd till judar, låta honom vara en fredsälskare o.s.v. som hela tiden av andra påtvingas olika otäckheter, alternativt lever totalt ovetande om vad som pågår? Och som slutligen begår självmord därför att han i elfte timmen har fått reda på koncentrationslägrenas existens, vilket gjort honom förkrossad och gränslöst förtvivlad?

För det är den principiella problematiken som finns när det gäller Brunners bok. Den är inte lika dramatisk som i ovanstående exempel med Hitler, eftersom den senare ju är betydligt mer nära i tiden och därför mer aktuell. Men problemet är i grunden det samma. Väljer man att skriva en roman där huvudpersonen heter "Karl XII", "Adolf Hitler", "Napoleon" eller "Winston Churchill" och låter dessa huvudpersoner leva precis samma liv som sina historiska motsvarigheter kommer läsarna naturligtvis att uppfatta romanens huvudpersoner såsom varande identiska med de verkliga. Läsarna kommer alltså att uppfatta det som om författaren vill säga något om dessa historiska personer.

Och då inställer sig frågan: om författaren då i för den vanlige läsaren svårkontrollerade detaljer fullt medvetet gång på gång förvanskar historiska fakta så att huvudpersonerna tycks vara de historiska, men i själva verket inte är det – vad är hans syfte med detta? Om han inte vill framställa dessa historiska fakta på ett korrekt sätt, varför alls välja att skriva om historiska personer?

Kort sagt, vill man skriva en historia om en diktator som var en riktig hedersknyffel på alla sätt – varför kalla honom Hitler och låta honom leva den historiske Hitlers liv? Om man vill skriva en roman om en nunna som var ett monster, varför kalla henne Moder Teresa och låta henne leva den historiska Moder Teresas liv?

Detta menar jag både kan och bör kritiseras, precis som det faktum att han på ett stort antal ställen mer eller mindre direkt "lånat" äldre texter i relativt oförändrat skick. Ska Brunner alltså berömmas för språket bör en del beröm delas med de som skrivit originalen, t.ex. Ernst Carlson och Anders Fryxell.

Saken hade varit väsentligt annorlunda, enligt min mening, om Brunner istället tydligt deklarerat att han förvanskat, att han klippt och klistrat i brev, att han "lånat" meningar och stycken från äldre verk. Och för tydlighetens skull gjort klart att hans "Karl XII" följaktligen inte liknar den verklige särskilt mycket. Då kunde ju recensenter, läsare och åhörare ha tagit ställning till boken med öppna ögon. Jag är skäligen övertygad om att en del recensenter i det läget inte skulle ha talat om "historielektion" eller "folkbildning" och tidningsrubrikerna om att Brunner "krossar myten om Karl XII" hade nog varit väsentligt färre och mindre.

Kort sagt, ska en bok vara en roman ska författaren inte försöka sälja den som något annat. Att Brunner ändå gör det torde ha rent kommersiella skäl, boken skulle förmodligen ha sålt sämre och fått färre rubriker om han klart deklarerat vad han gjort.