Idag är det 10 år sedan den nigerianska människorätts- och miljöaktivisten Ken Saro-Wiwa avrättades. Hans, och åtta meddömdas, brott var att han hade vågat trotsa ett av världens största oljebolag, Shell, och dess agerande i Nigeria. Den dåvarande militärdiktaturen i landet var inte intresserade av några kritiker som hotade landets exportinkomster, och därmed de stora summor pengar som regimen varje år lyckades smuggla ut till hemliga bankkonton utomlands.

Domarna mot Ken Saro-Wiwa och de åtta andra MOSOP-aktivisterna, fördömdes av en hel värld. Shell som är Nigerias enskilt viktigaste företag, tvådde sina händer och hävdade att de inte hade med saken att göra. Sanningen skulle dock läcka ut, genom hemliga dokument som visade på Shells medverkan.

Nu är Shells agerande i Nigeria på intet vis unikt. Tvärtom har företaget en lång och ofta minst lika smutsig historia bakom sig. I den här boken skriver de två journalisterna Ian Cummins och John Beasant om hela den historien, från grundandet och framåt. Det handlar bland annat om flörtande med nazisterna i 1930-talets Tyskland (så till den grad att en av Shells dåvarande två VD var en mycket stor beundrare av Hitler och Mussolini), om olja som pumpas ut att bry sig det minsta om miljön och om diverse skumraskaffärer för att slippa problem med demokratiska regimer.

Boken är i huvudsak en återberättelse byggd på andra källor – något Cummins och Beasant utan tvekan erkänner. Det gör boken inte mindre läsvärd för det, eftersom det ger en god inblick i hur ett stort transnationellt företag agerar runt om i världen.

Idag försöker Shell låta påskina att de är ett respektabelt och skötsamt företag, som bryr sig om såväl miljön som människorna. I praktiken har inte mycket förändrats nere på marken. Oljan pumpas fortfarande i Nigeria, utan att lokalbefolkningen har något inflytande – eller får någon del av vinsterna. Däremot tvingas de leva med alla de miljöproblem som Shells utvinning orsakar. Hyckleriet har tydligen inga gränser.