Huvudpersonen heter Gunnar. Han vaknar upp i ett hotellrum, naken och drogad, bredvid honom ligger en död kvinna. Han blir fotograferad tillsammans med kroppen, och därmed går startskottet för en deckarhistoria kombinerad med våld, sex och allmänna groteskerier. Den härva Gunnar försatts i är ganska klassisk: någon vill honom illa och han måste ta reda på vem och varför. Fienderna är många medan vännerna är få, och allteftersom överlevnadskampen och jakten på information fortgår vidgas berättelsen och blir mer och mer intrikat. Bokens driv bygger i grunden på att läsarens frågor ska besvaras genom Gunnars äventyr. Hur hamnade han jämte liket på hotellrummet? Vem är den tjocke fotografen och varför vill han sätta dit Gunnar? Vad vet gangsterdrottningen i plåtskjulet och varför vill hon att Gunnar ska överleva? Och så vidare, och så vidare. Det är ett enkelt upplägg, men fungerande. Man läser vidare i väntan på upplösning, men fler anledningar än så finns knappt.

För sammantaget har boken mycket som talar mot sig. Hopflätningen av omständigheter känns ofta långsökt, händelseförloppen är förutsägbara och klyschorna i det korthuggna språket står som spön i backen. Om detta är parodiskt tänkt spelar egentligen ingen roll, vilket som är det en lika suckande tröttsam läsning.

Men alla dessa inslag av bisarrt sex och våld, borde inte de få berättelsen att kvickna till? I Gunnars värld är varenda människa ständigt sugen på sex och man tar minsta tillfälle i akt att bejaka sina böjelser tillsammans med första bästa främling. Gärna med våldsinslag, gärna med kroppsvätskor och gärna beskrivet i detalj. Nej, det fungerar varken särskilt uppfriskande eller omskakande. Egentligen är det inte något vidare bisarrt, snarare pliktskyldigt och ansträngt, utan den pigga livskraft och befriande plumphet som annars anstår ämnet. En sexscen förekommer i genomsnitt en gång per kapitel, och som i ett beräknat system betas sexualitetens olika skymningsland av: det sado-masochistiska, det oidipala, det incestuösa… som på beställning, obligatoriskt och utan fantasi. Att till exempel ha sex med en dvärg känns som standard, något som vem som helst skulle ha som förstaförslag i uppdraget att skapa en bisarr sexscen. Dvärgen kanske var exotisk som akrobat på medeltida marknader, men är inte riktigt lika spännande som figur idag när Kanal 5 visar dokumentärer där dvärgen brer mackor och berättar om sina fritidssysslor.

Men så händer något märkligt. Mot slutet når historien en vändpunkt och Gunnar byter miljö, från det actionfyllda och råtuffa äventyret till en stilla tillvaro av melankoli och eftertänksamhet. Plötsligt börjar man sympatisera med Gunnar som aldrig förr och språket gör ett oväntat uppsving. Och sexinslagen som består kommer i ett helt nytt ljus med den nya situationen som kontrast, melankolin blir en effektfull bakgrund till sexakter som nu är mycket mer kännbara och drabbande än tidigare. Förändringen här är förvånande, ja mer förvånande än själva upplösningen.

Denna vändpunkt dyker upp som en välgörande kick för den sömniga läsningen och färgar av sig fram till sistasidan. Dessvärre lyckas den inte ursäkta allt det man redan har bakom sig: groteskerier som är trötta istället för energigivande, ordinära istället för omruskande, sökta och tvungna istället för överraskande… Att använda sig av motiv och ämnen som i sämsta fall oftast bara är magstarka – i bästa fall obegränsat uppfriskande – men att ändå inte kunna beröra läsaren något vidare måste sägas vara ganska olyckligt.