Stephen King har ju i regel skrivit antingen rejäla tegelstenar till romaner eller små, snärtiga noveller. Men då och då fastnar en story i det han kallar bananrepubliken Novella: det där läget där det varken är långt nog att vara en roman eller kort nog att platsa i en novellsamling. Ibland ger han ut ett par sådana tillsammans – så kom ju t ex "Rita Hayworth And The Shawshank Redemption", "The Body" och "Secret Window, Secret Garden" ut. Den här gången har han haft turen att hitta ett förlag som vill ge ut det som en roman. Så det här är 58-årige Stephen Kings debut som kioskdeckarförfattare, komplett med stiliserat omslag med halvklädd pangbrud helt utan anknytning till storyn. Man ska tänka på Dashiell Hammett och Mike Hammer och Humphrey Bogart och…

…naturligtvis så är det ändå en ganska typisk Stephen King-historia av det mer nertonade slaget. Inga tuffa privatdeckare med cigarett i mungipan, blonda rikemansdöttrar med hemliga nattliv eller revolverstrider på svartklubbar. Och för den delen, inga vampyrer, jurtjyrkogårdar eller uråldriga svarta torn heller. Bara en liten historia om en död man som hittas på en strand (i Maine, förstås), och ett par journalister som försöker luska ut vad som hände med honom.

Storyn i sig är kanske inte sådär oerhört rafflande, och det är kanske inte meningen heller. Den berättas 25 år efteråt av de nu gamla journalisterna som håller på att lära upp den unga Stephanie (förnamnet är nog knappast en slump – han har alltid haft ett alter ego i sina böcker) till att ta över deras lilla landsortstidning, och trots den korta längden går allt i ganska sävligt tempo.

Det intressanta är snarare det han smyger in under berättelsen. Varför vi fascineras av olösta mysterier, och hur vi så gärna vill att saker ska ha en enkel förklaring – men att det inte riktigt fungerar så egentligen; alla gåtor får inte svar mellan pärm och pärm. Vackert så, och som den proffsige historieberättare han är är det inte svårt att ryckas med till den där lilla ön där två gamla gubbar och en ung kvinna obducerar en skröna mellan muffinstuggorna. Jag kommer inte riktigt ifrån känslan av att King sträckt ut en novell lite extra bara för att han gillar tanken på att ge ut en pulproman, men förhoppningsvis är det en lagom uppvärmning inför de två "riktiga" romanerna han ska släppa 2006.

(Men va fanken tänkte King när han döpte en av murvlarna till David Bowie?)