Allra svårast är det när man verkligen, verkligen gillar något. Inte bara intellektuellt men gapande känslomässigt. Man formulerar och formulerar om och upptäcker att man använder samma högtravande fraser tusen gånger på rad.

Jag har nog alltid känt att Anna Jörgensdotter skriver just precis det där som jag skulle vilja skriva om jag kunde skriva. Som lyckas formulera precis just det där. Hur liten och rädd och hur stark man är. Allt man behöver men aldrig vågar. Eller kanske kan våga. Det finns något så väldigt kärleksfullt över det. En värme och en humor som aldrig skrattar åt men alltid med. Som ser både det fina och det trasiga och som fogar samman till något som går att älska alldeles rakt igenom.

I Änglarnas syster lever sextonåriga Sonja sex år efter katastrofen. Efter storebrors död och pappans lämnande. Mamman sitter och stirrar i ett kök. En ondsint regissör beordrar fram ännu mer grått. I skolan är klasskamraterna så där missunnsamt elaka som folk är i högstadiet. En pojkvän kunde lova något annat, men skräcken att förlora, att inte räcka till lägger sig som ett avstånd emellan. Ingen fattar, och hur ska man våga formulera? Hur arg och ledsen och bra, hur mycket man vill? Varför man behöver lite lila glitter och vad det betyder att hålla fast i något när man förlorat så?

I våningen ovanför klistrar Katrina bilder på fåglar på väggarna. Krukväxterna protesterar ljudlöst. Alla längtar ut, men man borde väl egentligen vara tacksam? Att man kommit undan hopplöshetens Albanien, att man har tak över huvudet och någon som tar hand om en? Men kanske går det trots allt att nå fram, kanske går det att mötas? Kanske med en trulig tonårstjej i upprorisk lila glitterhatt?

Jörgensdotter har en fantastisk förmåga att hitta det poetiska i det prosaiska, i både det grå och det glittriga. Hon tar det mest vardagliga språk, pratigt och fullt av ofullständiga meningar, referenser, engelska klichéer, och förhöjer det, fyller det med innehåll och betydelser som bara är så exakta, så på pricken. Anna Jörgensdotter vågar vara precis allt. Och jag inte bara älskar det, det känns faktiskt ganska livsviktigt.

Och så, som en bonus, finns det ett soundtrack. Längst bak i boken sitter en skiva med delvis specialskriven musik till boken. Jag har aldrig stött på fenomenet förut, och till en början vet jag inte riktigt hur man ska hantera det. Men det är ju faktiskt helt genialt. En underbar bok som man kan gå och gnola på efteråt. Både i huvudet och i hjärtat.