Precis som många andra kan jag vittna om hur häftigt jag tyckte det var när The Latin Kings debutalbum Välkommen till förorten kom ut 1994. Jag var 12 år och älskade Snoop Doggy Dogg. Välkommen till förorten var gangstarap på svenska. Med sina solbrillor och snusnäsduken för ansiktet såg Idit Dogge Doggelito ut att komma raka vägen från Compton. Han såg bara så obeskrivligt hård ut. Och musiken var bra. “Halva inne” lät som “Ain’t no fun (If the Homies Can’t Have None)”.

På den tiden fattade jag inte vad recensenterna menade när de skrev att TLK förvaltade arvet från Ebba Grön. Punk, vad var det? Men i efterhand har jag ju förstått att det de gjorde var viktigt också ur ett politiskt, samhällskritiskt perspektiv. De gav invandrarungdomen en röst i ett Sverige där Lasermannen, Ny demokrati och “Kör ut dom!”-löpsedlar fick ta alldeles för mycket plats. Att Latin Kings rappade på svenska var naturligtvis ett statement i sig.

Men att göra TLK till några politiska talesmän, som vissa försökt med in absurdum, är att begränsa deras handlingsfrihet. Visst har de gjort politiska låtar, men den som vill se Dogge och grabbarna som några förortens moraliska mönsterexemplar måste ta avstånd från stora delar av deras produktion. Den som gör det går miste om mycket.

The Latin Kings har naturligtvis rätt att vara precis hur omoraliska eller lögnaktiga de vill. I Wahlström & Widstrands nya bok om gruppen skriver Mattias Alkberg en bra text om hur trångsynt det är att bedöma hiphop efter något puritanskt krav på autencitet. Det är t.ex. löjligt att hävda att en rappare bara får rappa om det han eller hon varit med om. Dogge är en entertainer, en historieberättare, och som sådan har Sanningsenlighet aldrig varit hans andranamn. Om han alltid hållit sig till sanningen hade Latin Kings varit en bra mycket tråkigare grupp - vi hade aldrig fått höra fantastiska skrönor som “Tjall den” och “Var e mina ca$h”.

The Latin Kings - Portafolio är en färggrann fotobok, späckad med charmiga bilder på gruppmedlemmarna. Bröderna Salazar som barn är bland det gulligaste jag sett. Boken innehåller dessutom långa intervjuer signerade Marimba Roney. Man får veta vad Dogge, Chepe och Salla brukar tjafsa om till vardags. Men det är mycket som förbigås också, bland annat är det märkligt tyst om raggaprofilen Daddy Boastin, som ju varit med på varje TLK-skiva utom den senaste, Omertá. Inte heller får man veta särskilt mycket om Dogges fängelsevistelse, eller annat spektakulärt. Däremot finns topplistor över favoritlåtar och annat kul.

Vi väntar fortfarande på en mer heltäckande biografi om Sveriges bästa rapgrupp. Men The Latin Kings - Portafolio duger så länge.