En självbiografi av en amerikansk skvallerkrönikör. Det vore inte konstigt om man förväntade sig en uppväxt med terapi från fjorton års ålder, problem i form av trauman kring vilken klänning man skulle ha på avslutningsbalen och möjligtvis en frånvarande mamma på Thanksgiving.

Och så fel man kan ha. Jeanette Walls röjer i Glasborgen en uppväxt som skulle få den mest hårdhudade terapeut att baxna. På ett paradoxalt nog lättsamt språk berättar hon historien om sin fullständigt världsfrånvarande mamma som konsekvent sätter sina egna behov framför de fyra barnens och en tungt alkoholiserad pappa som plundrar barnens spargris för att finansiera sitt missbruk. Och detta i ett (inte särskilt beständigt) hem utan vatten, utan el, utan mat, utan hela kläder, utan schampoo men med löss, psykiska och fysiska ärrvävnader fast ändå på något bakvänt sätt fyllt av kärlek. Kärlek, intellektualitet och ett par föräldrar som båda är överbegåvade.

Pappa har ströjobb och begår fortlöpande ett och annat mindre brott som leder till att familjen får packa ihop och åka vidare. Hans politiska och filosofiska inställning till arbete gör att han sällan behåller något särskilt länge. Mamma målar tavlor och tycker att hennes frihet inskränks av sådana petitesser som ekonomi, barn och potentiellt ansvar. Och barnen äter skolluncher andra barn har slängt, tar hand om varandra och försöker finna en väg ut ur misären under det att de i allt högre grad blir föräldrar till sina föräldrar.

För misär, det är det med besked. Jag har fortfarande lite svårt att smälta att detta inte är fiktion. Boken är påtagligt obehaglig och vid mer än ett tillfälle blir jag direkt upprörd.

Den är också en mer eller mindre stillsam partsinlaga i den socialpolitiska debatten. Walls lägger ingen skuld på samhället som helhet utan hävdar att hennes föräldrar på sitt eget sätt valt utanförskap, misär och svält. De är helt enkelt hemlösa och urfattiga av eget fritt val. För att de inte vill jobba utan hellre måla och dricka sprit. Utan att starta en debatt nöjer jag mig med att konstatera att det inte är en helt ickeprovokativ inställning.

Walls själv däremot är ju produkten av den amerikanska drömmen. Med de uppväxtförhållandena borde hon ha hamnat någon helt annanstans än som berömd och glamorös skvallerkrönikör i NY. Och det är väl där jag har min enda invändning. Trots att boken generellt är rätt osentimental så spårar det ut lite på slutet med ett gammalt hederligt happy end som säkert är sant men inte desto mindre slibbigt.

Samtidigt är det förvånansvärt och beundransvärt fritt från bitterhet. Det får mig att fundera över hur många timmar författaren har spenderat i terapi, men det får jag nog fortsätta undra över.

Det här är en älska-eller-hata-bok. Jag slukade den. Och vad jag tyckte om den tror jag har framgått, om inte annat så på betyget.