En duktig historiker är en som vet att inte bara använda sina kunskaper innanför universitetsmurarna utan också hur man sprider den vidare. Forskningsarbetet får inte enbart tillåtas husera bakom oglamorösa avhandlingspärmar eller i strikta artiklar riktade mot en i hög grad begränsad publik. En duktig historiker skall också klara denna tillgänglighetsprocess utan att göra avkall på sakligheten. Det är en gammal sanning som dock långt ifrån alla fackmän lyckas med. Vi har emellertid ett flertal sådana historiker/kunskapsspridare i Sverige med Peter Englund och Dick Harrison som kanske klarast lysande stjärnor. De lyckas ofta med konststycket att sälja stora upplagor av historisk facklitteratur helt enkelt på grund av att deras språk (och för all del ämnesval) är tilltalande och möjligt för många människor att tillgodogöra sig. Till denna skara initierade historiker måste man helt klart också räkna Lars-Olof Larsson.

Jag måste dock erkänna att den här boken gick mig förbi när den kom ut vilket kanske inte är så konstigt. En bok kan lätt slinka förbi i den allt stridare strömmen av historieskildrande publikationer. Vad värre är det faktum att hela Lars-Olof Larssons populärvetenskapliga författande tills nu gått mig förbi. Och då har han ändå fått Augustpriset för Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Det är, med facit i hand, synd men skadan är nu delvis reparerad. Sent skall syndarna vakna och bättre sent än aldrig!

I Kalmarunionens tid behandlas naturligtvis Kalmarunionen, det senmedeltida försöket att ena, och stundtals också göra det, Sverige, Norge och Danmark under en regent. I år räknat varade unionen från 1397 till och med 1520-talets början. Då gick projektet i graven efter att Kristian II misslyckats med sina försök att hålla kvar Sverige inom unionen. Däremellan hade händelserna varit många och perioden är späckad med färgstarka personer och lömska intriger. Det började med Drottning Margareta eller kung Byxlös som hon vid tid kallades som på ett elegant sätt satte projektet i sjön. Som kung över imperiet valdes, efter hennes pipa den egna styvsonen Erik av Pommern. Sedan fullkomligt radar karaktärerna upp sig; Engelbrekt Engelbrektsson, Karl Knutsson, Kristian I, Sten Sture, Kristian II och Gustav Vasa med flera. Alla personer som till namn och yta bör ingå i det man kallar allmänbildning. Vill man veta mer om dem än bara just den fakta som det översta lagret bjuder är den här boken emellertid ett mycket bra redskap.

Larsson rör sig nämligen ledigt över hela den sfär av personer, skeenden och bakomliggande faktorer som Kalmarunionens tid erbjuder. Det innebär att vi får betydligt mer djuplodande kunskaper serverade än allmänbildningen kräver, bland annat om ovan nämnda personer och deras agerande. De sätts också in i sitt historiska sammanhang vilket bidrar till en god helhetsuppfattning. Det känns helt enkelt som om man får grepp om den bitvis mycket rafflande händelseutvecklingen. Sist men inte minst väjer Larsson inte för att diskutera mer komplexa historiska frågor som exempelvis; hur nationalismen var formerad, fanns det en svensk nationalstat under perioden, vad kan en historiematerialistisk läsning av materialet innebära etc? Frågor som kan tyckas svåra men som under Larssons penna benas upp och förklaras på ett lika bra sätt som de mer kronologiska uppgifterna. Här visar Larsson verkligen att han är vete och inte agn och att han fullgör sitt uppdrag som kunskapsspridare med bravur. Som populärvetenskaplig källa till kunskap om den period som avses har jag svårt att se hur något faktiskt skulle kunna göras mycket bättre.