Huvudpersonen i På dina murar heter Gun och stänger in sig.

Sedan hon tagit studenten bor hon tillsammans med sin mamma i en lägenhet på Östermalm. Hon är sysslolös, vill varken arbeta eller studera, och medan dagarna går vankar hon av och an i bostaden utan lust att gå ut. Enda aktiviteterna är måltiderna eller när mamman ombetts att läsa högt ur Gamla Testamentet. Mamman själv är sömmerska och broderar på ett motiv från Guns barndom, på vilket fadern utelämnas.

Parallellt med vad som i dåtid utspelar sig i lägenheten, löper den nutida berättelsen om den anonyma han, som Gun först varslar om i en slags drömsk profetia, och som senare alltså ska möta henne som en efterlängtad frälsare. Hon ska träffa honom på en begravning, han ska le mot henne, de ska "bli ett kött".

Som läsare drivs man bara av en stilla väntan på mötet med honom, samt en liten men ökande friktion mellan Gun och modern, mer komplicerat än så låter sig inte dramatiken sammanfattas. I alla fall inte på det yttre planet. Men med den sparsmakade och lågmälda handlingen är det lätt att tro att bokens ärende istället är mer menat att operera på ett inre plan – i undertexterna, mellan raderna och med symbolerna. Att de knappt 90 sidorna som boken sträcker sig över ska erbjuda skelettet på vilket läsaren själv ur sin egen fantasi fyller på med det mesta av känsla och dramatik. Att den egentliga romanen ska finnas "bakom boken" i ännu högre grad än andra, längre böcker.

Så, vad finns där bakom och vad upplever man som läsare? När jag känner efter: tyvärr inte särskilt mycket. Jag fängslas inte i den klaustrofobiska sitsen, anammar inte stämningen av ljuset i kristallkronans prisma och silvret som svartnar, och missar den förlösning om vilken det sias boken igenom. Trots att Guns ovilja inför omvärlden och längtan efter befrielse borde vara tillräckligt allmänmänsklig för att man ska kunna ta henne till sig, förblir hon mest en främling.

Boken inbjuder till spekulationer i vad han bär för symbolvärde, om det är modet, gudomen eller kärleken i personifierad form, den frånvarande fadern, eller ett spegeljag som Gun måste finna själv för att kunna rädda sig ur sitt icke-liv. Enligt inledningscitatet av Daniel N. Stern definierar man med ett självbiografiskt innehåll i en berättelse inte bara sitt förflutna utan också sig själv, man skapar sin identitet. Troligen är identitetsskapande också Guns uppgift i romanen, när hon både i början och slut skriver ordet "jag" i sitt anteckningsblock.

Men symboliker, lättlästhet och finstämdhet till trots – segheten finns där. Samtidigt räddas boken delvis av sin egen korthet, ett mer konventionellt sidantal hade inte varit alls lika uthärdligt.