Offerrollen är inte tacksam att ha men inte heller speciellt lätt att bygga upp en romankaraktär runt. Det är svårt att framhäva några karaktärsdrag som inte överskuggas av medlidande eller känslan att det är så synd om.

I Silverkronan är Mona offret. Hon är den utnyttjade, den rädda och apatiska. En människa utan trots och handling. En person som efter alla livets jävligheter har slutat att göra motstånd och istället böjer sig för allt.

Kanske är det just det som är intressant med denna kriminalroman, att den har ett offer utan helgongloria och vit särk. För jag har svårt att tycka om Mona, för att vara ärlig så provocerar hon mig till gränsen för vad jag klarar. Detsamma gäller inte för de övriga offren. Dem är det snarare svårt att komma inpå livet.

Handlingen utspelar sig på Gotland. Det är bara det att miljön inte är en inramning av intrigen i den här historien, utan den spelar en huvudroll. Jag har själv aldrig varit på Gotland och därmed känns berättelsen väl indränkt i saffranspannka, raukar och medeltidsveckor. Dock är det tydligt att författaren känner denna miljö väl och den ingående beskrivningen medför ju att även en ofrälse kan få en bild av härligheten.

Kriminalgåtan i sig är välstrukturerad och löper på bra till sin kulmen. Om jag hade fått önska så skulle jag gärna ha sett mindre vinkar om vem mördaren faktiskt är, för när sedan upplösningen kommer så blir det nästan ett antiklimax när mördaren visar sig vara den som det så ivrigt flaggats för.

Som kriminalroman är Silverkronan varken bättre eller sämre än de flesta. Har man varit på Gotland och tycker om ön så kan boken vara läsvärd just för miljöbeskrivningarna, även om språket i sig är rätt överlastat med blomdoft och havsbris. Sitter man i vintermörkret och längtar till sommaren kan det också vara en anledning, då det är hela det svenska sommarparadiset som beskrivs så svulstigt. Men om man bara vill läsa en riktigt schyst kriminalroman så ska man nog helst välja en annan än denna.