Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233)

Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika.

Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå storstadsskildring med högt tempo. Stasiuk låter perspektivet växla mellan olika förvirrade själar på samhällets botten. De försöker förtvivlat hålla näsan över vattenytan och komma åt det moderna livet i den modern storstaden som den blivit efter kommunismen. Att vara berövad sin egen historia och försöka skapa en ny, samtidigt som en egocentrisk kapitalism och ett hårdare klimat hänsynslöst breder ut sig.

I centrum står förloraren Pawel, som trots sitt stora hjärta och goda vilja, lyckas få sin lägenhet sönderslagen av några karriärsugna springpojkar åt en maffiaboss. Här finns förutsättningarna för en smått spännande historia alltså. Men Stasiuk visar den allt mindre intresse ju längre läsningen får pågå. Det är istället situationen i nuet som Stasiuk vill gestalta. Genom korta tillbakablickar och reflektioner bygger han upp en säregen och pessimistisk undergångsstämning. Var det kanske bättre förr? Hur det går för Pawel och hans affärer är av underordnad betydelse.

Ordet förlorare passar alltså in på alla personer i Stasiuks roman. Det enda ljus som finns kommer från cigarettglöden. Alla röker och det enda som tycks har blivit bättre är kvaliteten på tobaken.

Huvudperson är istället Warszawa. Det hela blir till en otålig och skitig flanörlitteratur som rusar genom storstadens anonymitet. Spårvagns- och busslinjer beskrivs detaljerat och de lägger sig som ett spindelnät över staden för invånarna att snurra runt i utan mål. Stasiuk verkar livrädd att anglosaxiska influenser tar ifrån polackerna sin medvetenhet och fantasi. Därför blir många av karaktärer groteskt beskrivna genom sina handlingar, klädstil och smak, och jag kan närmast känna igen dem från Emir Kusturicas film Svart katt, vit katt. Därmed är pessimisten Stasiuk snarare en humorist, kanske ett måste för att trovärdigt kunna gestalta det absurda i nuet. Själv har han för övrigt lämnat Warszawa och bor nu i ett eget timrat hus i Karpaterna. Storstaden höll på att ta livet av honom och hans skrivande.

Världen bortom Dukla är till formen raka motsatsen. Det är en originell filosofisk reseskildring utan egentlig handling, där Stasiuk åker bil kring den lilla staden Dukla i södra Polen och registrerar vad han ser och känner. Han liksom spårar människan genom sina förnimmelser i en otroligt vacker liten bok som tilltalar mig mer än Nio.

Men det är inte en minnets litteratur som Stasiuk skriver. Jag vägrar att kalla honom nostalgisk. Det är istället glömskan som är drivkraften. Det har han gemensamt med både tjecken Milan Kundera och ungraren Péter Esterházy.

Och likt dem, är Stasiuk en vinnare. Han har något stort på gång. Nio och Världen bortom Dukla tror jag bara är delar av ett större projekt som kommer att fortsätta att skildra situationen för den lilla människan i Polen, mitt i dagens Centraleuropa, med alla dess mer eller mindre påtvingade förvandlingar.