Recension

: Världens bästa påhitt - Nya filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld
Världens bästa påhitt - Nya filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld Jörgen Gaare
2004
Natur och Kultur
5/10

Vandringar i lagomlandet

På sätt och vis är det farligt att komma med sådana här böcker, om folkkära och hyllade författare i allmänhet och om Astrid Lindgren i synnerhet. När det utöver storheten dessutom gäller barnlitteratur är det lätt att man som läsare, istället för att engageras, värjer sig mot det som av ren försvarsmekanism. För att få behålla sin barndoms dyrbara och personliga tolkningar av berättelserna, för att slippa se dem förvandlas till filosofiska formler och akademiska modeller. Men nu blev den här boken läst i alla fall.

Titelns formulering "filosofiska vandringar" får anses ganska rättvis när det istället för ett strängt avgränsat utforskande är en varierande och ibland överraskande sammansättning. Det är filosfi boken sysslar med, och sida för sida följer analys på analys, parallell på parallell och referens på referens, bundna till främst Sokrates och Platon, Marx och Engels, och Kant och Hegel. Till exempel granskas Ronja Rövardotter mot bakgrunden av kalla kriget. Helvetesgapet som delar Mattisborgen blir då järnridån, med en stormakt i låst konflikt med den andra på varje sida. Nog för att boken kom ut 1981, och att kopplingen finns där om man vill se den, men snarare än en medveten allegori över kalla kriget lär det vara så att samma psykologi gäller för konflikter mellan rövarband som för nationer – och för tusentals andra typer av grupper som kan råka i luven på varandra.

På det stora hela befinner sig analyserna i ett slags lagomland. Boken ger inga stora aha-upplevelser, utan består mer av drygt 300 sidor jaså-upplevelser. Enda gången de båda författarna blir något sånär kritiska och utmanar Astrid Lindgrens texter ordentligt är i avsnittet om Jonatan Lejonhjärtas eventuella pacifism. Storebrodern som genom hela berättelsen varit en Gandhi junior, som till och med räddar livet på en fiende, han blåser till sist i luren så att draken Katla vänder och förgör tyrannen Tengil. Därmed befrielsen, men samtidigt har den dittills obefläckade Jesusgestalten sänkt sig till att bruka de onda makternas verktyg. Blir budskapet då antipacifistiskt eller lämnas frågan öppen? Hur positivt förhållande man än har till Astrid Lindgren, så blir analyser som är ständigt välvilliga och okritiska sega i längden. Det är först när det riktiga ifrågasättandet sker på det här viset, som berikandet sker. Men mer än vad det är i detta avsnitt blir det inte.

Det förekommer ett slags mellanspel innan och efter varje kapitel, där Mästerdetektiven Blomkvist, Karlsson på taket och Sokrates samtalar och introducerar följande ämne. Dessa mellanspel är så bedövande usla, högtravande och förnumstiga att de trots den lilla plats de tar riskerar sänka hela läsningen. De blir inte – som det säkert var tänkt – lättsamma andningspauser för läsaren, utan istället tröga smärtpunkter som man bara vill blunda för. Det är overkligt att förlaget låtit dessa delar passera.

Nåväl, författarna gör en poäng här och en poäng där, och sammantaget är boken ändå bitvis angelägen. För att behandla filosofi är den även hyggligt pedagogisk och väl anpassad för att förstås av en större målgrupp. Visst, det är mycket formler och modeller, och det hade kunnat uppfattas som att ta udden av något magiskt, men man ska inte oroa sig. För det starkaste intrycket boken gör på mig är förundran över hur väl Astrids berättelser står pall för att analyseras.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2005-08-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 18:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1734

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?