Så sent som för några år sedan verkade folk tro att bara man fanns på nätet skulle man automatiskt tjäna multum. Det var dotcom och IT och portaler och tjo vad det viftar och plötsligt en dag insåg man att man hade lagt ner miljoner utan att lura ut något sätt att få igen dem. En del lyckades, men för varje amazon.com fanns det en boxman.se eller en boo.com som gick i putten så det stänkte ettor och nollor. Nollorna i fråga? De som investerat.

En av dem – om än fiktiv, men det rår han väl inte för – var Christian ”Wonderboy” von der Hall vid norska Scandinavian Media Group. Det här är hans story.

Han har nämligen en idé. Ta de gamla hederliga norska förlagen som odlat skägg sen Ibsens dagar, slakta dem, slå ihop dem, och gör om dem till ett slags helnordiskt amazon.no. Yes. Med honom själv som chef, givetvis. Och i samma veva kan han passa på att hämnas på förlagsjättarna för att de drev hans fars lilla smala förlag i konkurs och gubben själv till självmord. Och det är bråttom – inte för inte är hans stora intresse armbandsur, som han måste kasta ett öga på och visa upp hela tiden. Alzheimers går i hans familj, och han är övertygad om att han inte kommer att få en lång och skön ålderdom; han måste lyckas NU. Alltså börjar han så hemligt som möjligt förbereda det största uppköp norskt näringsliv skådat – samtidigt som han måste hålla ihop sin familj och försöka låta bli att gå till dominatrixer.

Detaljerat blir det ibland; det var länge sedan jag fick så här mycket användning för mina ekonomikunskaper. Jag vill minnas att en sak vi fick itutat oss var att man ska sätta ETT tydligt mätbart mål att sträva emot – så redan där är von der Hall illa ute med sina idéer om att bli rik på både pengar, framgång och inflytande och hämnas samtidigt.

Buzzen runt Wonderboy vill gärna få oss att tro att det här är en ”Norwegian Psycho”. Och på ytan finns det likheter; en ung framgångsrik streber som offrar allt på sin väg uppåt, som när ingen ser hänger sig åt bisarr sex och mörka tankar… men samtidigt är Christian von der Hall väldigt olik Patrick Bateman. Smått neurotisk, stressad, osäker – och masochist. (Och något Bateman aldrig är: en loser.) Lite stör jag mig kanske på att Langeland om och om igen använder knepet att fadea ut en scen och sedan bit för bit låta oss gissa oss till vad som hände… det blir tjatigt när man gör det hela tiden.

Men vare därmed hipp som haver; det blir underhållande satir, och elak sådan, men samtidigt tar Langeland udden av elakheten genom att göra von der Hall till en ganska ömkansvärd figur. Vi läsare vet ju något han inte vet; att oavsett hur mycket han stressar och kämpar för att hinna först till guldkrukan vid regnbågens ände så kommer dotcomkraschen att tömma den från andra hållet, och risken är att han förlorar hur han än spelar.

Jag minns att jag till min gamla Commodore 64 hade ett spel som hette Wonderboy – ett hopplöst plattformsspel som alltid slutade med att man kraschade och dog. Där hade man dock extraliv. Man ska nog inte tycka alltför synd om von der Hall (och hans mindre fiktiva medkapsejsare), men Langeland har åstadkommit en intressant – om kanske inte lysande – bok med en huvudperson som är blott alltför mänsklig. Det är mänskligt att fela, som Per Spelman sade när han bytte bort sin endaste ko.