I Sverige har vi blivit bortskämda med författare som skickligt låter sitt språk spegla innehåll och karaktärer i sina böcker; språket har blivit en allt viktigare del i gestaltningen. Bland många andra kan man räkna upp Jonas Hassen Khemiri, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Marjaneh Bakhtiari, Gabriella Håkansson som exempel. Inom dramatiken Lars Norén, Stig Larsson och Kristina Lugn.

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.