Recension

: Hundra dikter
Hundra dikter Jacques Werup
2005
Albert Bonniers förlag
9/10

Tjusig Werup-kollektion

Utgiven 2005
ISBN 9100105287
Sidor 162

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Jacques Werup, estradör, musiker, romanförfattare och poet är född 1945 och bosatt i Skåne. Han debuterade 1971 med ”Returbiljett Polen” som 26-åring och det stora genombrottet kom 1979 med ”Casanovas senare resor”. För den fick han Stora romanpriset och blev omnämnd som en av våra stora berättare.

Sök efter boken

Jacques Werup debuterade precis som Bruno K. Öijer under det tidiga 1970-talet. Idag är de båda två av landets mest erfarna estradpoeter. Det är lätt att föreställa sig bilden av dem båda, där de står på varsin scen i varsin rökig lokal, med varsin burrig frisyr och läser upp dikter för varsin trogen skara åhörare.

Men där upphör likheterna. De båda poeterna är nämligen av två helt olikartade sinnelag. Medan Öijer är kolerikern, den aggressive rebellen, är Werup melankolikern, den obotlige romantikern. Där Öijer fräser ur sig samhällskritiska dikter och eggar sin publik på det sättet har Werup en betydligt lugnare framtoning. Ändå blir hans publik uppenbarligen eggad; han är något av en ladies man, den gode Jacques.

Den här boken samlar alltså hundra av Werups dikter. Det är författaren själv som gjort urvalet. Dikterna är grupperade i nio avdelningar, vilka tycks utarbetade mer av inbördesdynamiska överväganden än av någon tematisk eller kronologisk princip.

Bara det faktum att Jacques Werup kan göra ett urval av hundra dikter ur sin katalog bekräftar väl att han är en poet av klassiskt snitt. Långt ifrån alla poeter arbetar ju idag med så tydligt avgränsade enheter som dikter; många väljer som bekant att skölja ut sin lyrik i lösa "sviter".

Men så inte Werup. I sitt förord placerar Anders Cullhed honom i samma tradition som tidigare Hjalmar Gullberg, också denne en skåning med uppmärksamheten vänd mot kontinenten. I mina ögon framstår Werup närmast som en visdiktare, en svensk förvaltare av ett europeiskt "chanson"-arv. Allt han rör vid blir högtidligt och lite sådär dallrigt vackert.

Han gör varje enskild dikt till en pärla och fyller den med en insikt. Han skriver om livet, och döden, och döden i livet. Det handlar påfallande ofta om att möta döden, att våga stå ansikte mot ansikte med den. Insikten att vi alla kommer att dö är för poeten en kraftkälla, något han behöver för att ge livet mening. I grunden är vi alla väldigt lika, vill han säga, och alla försök att blunda för detta faktum är bara fånigt fåfänga. Av denna insikt gör Werup plågsamt vacker poesi, som dessa rader, tagna ur I människans öga från 1997:

I människans öga läser du en text
om allt som funnits, om allt
som vuxit men försvunnit.
Där står döden skriven,
men också sagan om de nya liven.
Där är given en kosmisk tid:
inget är gammalt, inget är ungt.

Livet är kanske futtigt, men ibland är det outgrundligt vackert. Det visar om inte annat Jacques Werups lyrik.

Textutdrag (Visa/göm)

Örjan  Westberg

Publicerad: 2005-07-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-06 22:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1711

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?