Det vore lätt att sätta etiketter på Marjaneh Bakhtiaris debut. ”Invandrarroman” till exempel, eller ”en svensk Vita tänder” kanske. Men redan titeln opponerar sig, och man kan lika gärna nöja sig med att det helt enkelt är en riktigt bra bok.

Kalla det vad fan du vill innehåller en samling scener. Vi möter familjen Irandoust: Panthea, Amir, sonen Shervin och tonårsdottern Bahar; Bahars pojkvän Markus, hans föräldrar och hans Skånepatriotiske, rasistiske farfar; kunder på Amirs pizzeria, barnens skolkamrater och lärare, släktingar, vänner och vänners vänner. Det blir en trivsam trasmatta av människor och livsstrategier, krockar och igenkänning.

Bakhtiari går fram som en vardagslivets guldvaskare och skiljer med varsam hand ut konflikter mellan och bland invandrare och svenskar, unga och gamla med en rad olika strategier för att konfronteras med samhälle, institutioner och medmänniskor och får dem att känns ovanligt begripliga och relevanta. Det blir både roligt, sorgligt och tänkvärt.

Panthea arbetade som kärnfysiker vid Tehrans prestigefyllda universitet men förpassas i Sverige snabbt till vikariepoolen för dagisfröknar. Det hindrar henne inte från att med forskarens hela iver försöka kartlägga det svenska samhället och språket. Maken Amir, med en bakgrund som poet och bokförläggare, spenderar det mesta av sin tid på pizzerian med att orera om det storslagna persiska förflutna. Bahars experiment med att bära slöja möts av en omvärld som förfasar sig över förtryckta invandrarkvinnor och av förtvivlan från de sekulariserade föräldrarna. Markus mamma Pernilla vill inget hellre än få en exotisk glans över tillvaron genom sonens mångkulturella flickvän, medan farfar Bertil klagar över invandrare som lever gott på skattepengar och provocerar den fina svenska ungdomen i Ring P1 och småkillarna tar sin tillflykt till en dumdryg amerikaniserad gangsta-kultur.

Bakhtiari balanserar ofta på gränsen till stereotyperna, men med skicklighet och en stor portion humor dråsar hon aldrig nånsin ner på fel sida. Istället blir det en träffande och ofta dråplig skildring av de klichéer vi andvänder oss av för att förstå både andra och oss själva. Romanen lyckas på en gång visa upp det välbekanta i det främmande och det bisarra i det välkända. Kalla det vad fan du vill innehåller både värme och kallduschar och oavsett vad man vill kalla det är det en imponerade debut av en spännande ung författare som redan lyckats hitta en egen stil driven av lyhördhet, fingertoppskänsla för levandets upp- och nedgångar samt ren och skär berättarglädje.

Den fonetiskt skrivna dialogen hade kunnat bli jobbig och irriterande att läsa, men blir istället träffsäker och underhållande. Att läsa Bakhtiaris dialog är som att tjuvlyssna på människor på bussen. Skillnaden är förstås att man här också får veta mer om deras tankar och situationer och därmed om diskrepansen mellan känt och talat. Farfar Bertils skånska behandlas på samma sätt som Amirs brutna svenska, tonåringarnas slang eller Moses jamaicanska engelska. Det ger en underhållande distans och gör det ganska meningslöst att bedöma språklig korrekthet. Allt handlar om kommunikation.

Vi försöker alla uttrycka vad vi tänker och känner så exakt som möjligt med otillräckliga medel. Visst finns det grader av språklig frustration, men de är just grader. Liv och världsbilder kan se olika ut, men vi befinner oss alla på samma mänskliga skalor. Mellan kommunikation och käkrörelser, mellan gemenskap och isolering, tro och förtvivlan. Utan att på något sätt förringa de specifika situationer och strukturer som binder människor slår just detta mig när jag läser den här boken. Att vi vacklar runt på samma mänskliga skalor, där ändpolerna ofta är närmare varandra än man föreställer sig.