Globalt motstånd – men mot vad? Det är väl en av de saker jag undrar när jag läser den här boken. Motstånd kräver ju någon fiende att opponera sig mot. Här samlas artiklar om eller av en rad aktivister, konstnärer och hackers om den ”digitala motståndskampen”. Problemet är bara att ”fienden” i det här fallet är så otroligt vag – ”fiender” underförstås oftast, eller är i de fall de beskrivs ytterst okonkreta, i stil med Spektaklet (i enlighet med situationisten Guy Debords teorier), Kapitalet eller Media.

Bokens titel – Anarchitexts – verkar ju antyda att det skulle handla om anarkistiska texter. Icke så. Det är bara något enstaka undantag som verkar förespråka något i den vägen. De allra flesta bidragen är istället mer allmänt oppositionella, talar mer om vad de är mot och hur de agerar än vad vill uppnå.

Innehållet handlar därför i hög grad om navelskåderi – små konstnärs- eller aktivistgrupper som inte bara beskriver utan också teoretiserar sitt eget agerande. Till förbannelse. Och inte alltid särskilt intressant. Ibland kan jag undra om det inte förlorar något av proportionerna, när grupper om en handfull personer kan beskriva någon enstaka konstnärlig happening närmast som inledningen på revolutionen…

Det jag saknar – förutom detta med vem eller vad man egentligen är motståndare till – är något av självkritik. Vilken betydelse spelar egentligen den egna insatsen? Kommer medlen man väljer att kunna leda till de mål man vill?

Kan insatserna rent av bli kontraproduktiva, en del av Spektaklet? Få av de inblandade konstnärerna eller aktivisterna vittnar om några större problem att bedriva sitt ”motstånd” (somliga till och med sponsrade av förmögna mecenater som George Soros). Är inte det egentligen ett tecken på att kampen de anser sig föra är tämligen verkningslös? Om kamp kan leda till en förändring av maktförhållanden så kommer makthavarna säkerligen reagera…

Visst finns det pärlor också i det här sammanhanget. En artikel som intresserar mig är t.ex. intervjun med konstnärsgruppen Neue Slowenische Kunst (där bland annat den kontroversiella musikgruppen Laibach ingår). Ett par av artiklarna om alternativa, ”taktiska” media är också läsvärda. Givande är också den relativt stora geografiska spridningen hos bidragen – tonvikten ligger i och för sig på Europa och USA, men en del bidrag från Asien lyckas söka sig in och det finns inte minst radvis med bidrag från Östeuropa.