Recension

: Liv för liv
Liv för liv Joakim Forsberg
2005
Albert Bonniers förlag
7/10

Två män, ”straffet” och en sömnlös natt

Utgiven 2005
ISBN 9100102830
Sidor 233

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Joakim Forsberg är född 1969. Han debuterade 1995 med romanen ”Fur långt är det till Hollywood?”. 2001 kom den hyllade novellsamlingen ”Den ni söker är inte här”. Han skriver också teatermusik och dramatik.

Sök efter boken

En lyckad avrättning kräver minst två närvarande, den dömde och bödeln. I den händelse man nu betraktar dödstraffet som det yttersta av straff, har en oftast mycket omfattande apparat av händelser, utredningar, ställningstaganden och förberedelser här, i själva utförandeögonblicket, reducerats till en affär mellan två personer; någon måste finnas där med sitt liv till förfogande, någon måste äga myndigheten att genom en handling ta det.

Just det individuella perspektivet tar Joakim Forsberg fasta på när han sätter sig och skriver berättelsen om Johan Alfred Andersson Ander, Sveriges senast avrättade man. Den 23 novemeber 1910 halshöggs han medelst giljotin på Långholmen efter att mot sitt nekande blivit dömd för mordet på Anna Viktoria Hellsten, en växelkontorskassörska. Den som kom att verkställa dödsdomen var skarprättaren Anders Gustaf Dalman, även känd för att ha förpassat Yngsjömörderskan från jordelivet.

Liv för liv är berättad från två perpektiv. Efter att ha fått ta del av åklagarens sakframställan i målet, överlämnas (det inre) ordet först till Ander, där han natten innan avrättningen grubblar i sin cell på Långholmen, sedan till Dalman, som likaså våndas inför morgondagens övningar. Efter dessa själsliga envig vänder Forsberg i slutet av boken åter till inledningens rent dokumentära vinkel; dels i justitiedepartementets anvisningar för användandet av den från Frankrike inköpta giljotinen, dels i en fingerad tidingsartikel som beskriver själva avrättningen.

Anders avrättning var kontroversiell. Sverige hade haft en livlig debatt runt dödstraffets vara eller icke vara, alltsedan Gustav III:s avskaffande av dödstraffet (i vissa fall). 1921 avskaffades det sedan helt i fredstid (1973 även i krig). Anders nekande trots den överväldigande bevisföringen bidrog till en gnagande ovisshet runt hela domen. Dilemmat med döstraffets oåterkallelighet blir här effektfullt lagd i ljusan dag. Det fanns, i alla fall enligt Ander, åtminstone en person som kunde utfört dådet, ett spår som inte verkar ha fått sin polisiära uppföljning.

Även på ett moralteoretiskt plan demonterar Forsberg – genom Anders talan – effektivt dödstraffets berättigande. Inte oväntat skickas en präst – pastor Ernberg – till cellen för att ”frälsa” Ander, och inte oväntat förnekar Ander, likt Mersault, kyrkans tjänster och fäller därmed krokben för hela tanken om dödstraffet som ett straff. ”Man straffar väl inte med paradiset”, utbrister Ander för sig själv och tanken på att i sin sista livsstund bli frälst.

Forsberg använder sig av ett beprövat grepp när han blandar de dokumentära delarna med den djupt personliga bikten. Den kalla och kliniska återgivningen av giljotinens handhavande, åklagarens mässande runt teknikaliteter och den kanske lite hurtiga journalistiken ger personen bakom dessa namn djup och kontrast. Det är inte bara en önskvärd litterär effekt. Det är, får man hoppas, en dos humanism rätt in i blodbanorna på de som efter löpsedlarnas svartvita folkdomar åter skriker efter dödstraffet som en sockerstrut fylld med enkla lösningar.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2005-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 15:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1619

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?