Ingenting börjar egentligen någonsin.

Den första hönan föddes ur ett ägg. Den första människan hade föräldrar som inte längre såg ut som apor. Den första vampyren hade sina föregångare – myter, sagor, spökhistorier. Det går aldrig att dra ett obrutet streck med prologen på ena sidan och själva storyn på den andra.

Men om vi, av någon anledning, skulle vilja peka på något och säga ”HÄR började det”… då skulle vi väl kunna ta Carmilla.

Le Fanus lilla roman var inte den första berättelsen med vampyrer i, men den blev grundreceptet för hur en vampyrroman länge kom att se ut. Månsken, uråldriga gravstenar, vackra bleka jungfrur som dör bit för bit av en sjukdom ingen läkare kan förklara… Bram Stoker läste, sög i sig och gav myten nytt liv.

Den unga Laura bor med sin änkling till far i ett slott någonstans i det som då var kejsardömet Österrike-Ungern. Hon är ensam; de enda jämnåriga i hela trakten är bönder, och sådana kan man ju inte umgås med. Så en dag kraschar en vagn utanför och den vackra Carmilla, för chockad för att följa med när den fortsätter, blir gäst i huset. Laura och Carmilla blir raskt vänner, och snart mer än så; samtidigt härjar en mystisk sjukdom bland traktens bondflickor, som börjar dö i ovanligt höga tal… men hur ska Laura kunna bry sig om det, när all hennes vilja försvinner så fort Carmilla lägger sina armar om henne och alla hennes nätter domineras av mardrömmar om något som biter henne i halsen?

Sexualitet har ju alltid varit en ganska illa dold subtext i vampyrhistorierna. Utbyte av kroppsvätskor, stirra varandra djupt i ögonen, en kyss på halsen som leder till orgiastiska suckar och nytt liv… nåja, i Carmilla blir den där subtexten snarare rubrik. Typ den jag satt ovan (ett citat som är ryckt ur sitt sammanhang rätt ordentligt, så inga homofobiska tolkningar, tack). En skarp varning till unga flickor att inte lita på förförare – oavsett kön. För då väntar ett öde värre än döden.

Nu är det ju inte 1872 längre, och Carmilla har – till skillnad från Carmilla – knappast åldrats med behag. Trots att den är så kort hinner den bli tjatig långt innan den tar slut, och någon egentlig skräck bygger den aldrig upp (åtminstone inte för en avtrubbad 70-talist). Säkert är en del av problemet att den är hopplöst fast i en tid som inte längre finns, med ett språk och ett samhälle man har väldigt svårt att identifiera sig med efter en uppväxt i radhus.

Men samtidigt; det går inte att förneka att den har något visst; Le Fanu fångar det där med dimma, månsken, höga tornruiner och uråldriga skuggor… boken lägger fast grundreglerna för hur en vampyr ”lever” och ”dör” för lång tid framöver, och Carmilla själv är kanske inte det allra mest komplexa vampyrporträttet någonsin, men ändå en fascinerande kombination av ondska, tragedi och kärlek. Därmed blev både Carmilla och Carmilla odödliga.

För ingenting slutar ju heller någonsin.