Jag brukar ofta ondgöra mig över litteratur som använder stilgrepp för stilgrepps skull men denna gång böjer jag mig och jag böjer mig rätt djupt. Att skriva prosalyrik och göra det efter ordbokens form är genialt. Det är inte bra innovativt, det ger även en ny syn på språket, i alla fall för mig.

Sportsmän är en liten bok. Formatet lämpar sig väl att ha i väskan och boken har den senaste tiden fått mig att le på allmänna transportmedel. Det är absurt att jag inte förut reagerat på hur lexikon, ordböcker och ordlistor är utformade. Hur jag har accepterat formen och inte reflekterat över att det mesta som står i ordboken är ytterst svårtydbart. Mycket på grund av de märkliga tecken och förkortningar som används.

Sportsmän är också den svårtydbar. Jag förstår långt ifrån alla tankesprång och associationer men de jag förstår gillar jag och det jag tolkar mig till själv är kul. Det blir en ytterst subjektiv läsning av denna bok men vilken läsning är inte det?

Att jag dessutom tycker att den sportsman som figurerar i texten är rätt svår att få grepp om gör det hela än mer diffust. Efter denna läsning tycks han mig vara en snubbe som gillar sport, är kalenderbitare och nog har en son, en lillebror eller möjligen en liten kompis.

Är fascinerad och förvirrad i min läsning av boken. Jag gillar mycket av den, speciellt formen och det jag lyckats pussla mig fram till. Tycker som sagt att greppet är genialt och har just nu ROMAN som mitt favorit-sökord i denna lilla ordlista. Det kan naturligtvis förändras beroende på vad jag behöver slå upp härnäst.