Det ska fan göra litteraturprogram i teve. Verkar det som. Efter att Gunilla Kindstrand packat ned sina böcker och lämnat "Röda Rummet" till förmån för en flåsförnuftig John Chrispinsson, har inget bokprogram i STV fungerat. Okej, "Kobra" gör i sina bästa stunder bra ifrån sig, men ingen har ens kommit i närheten av Kindstrands engagemang och kärlek till ämnet. Den gick rakt genom rutan, och ibland är jag böjd att tro detta räcker så mycket längre än allt annat.

Nittiotalet var annars ett gyllene årtionde för kulturen i SVT. Då hade vi både "Läslustan", "Röda Rummet" och "Centrum". Programmen representerade idéer av vitt skilda slag, men de fungerade. Allra bäst i klassen var kanske "Centrum", som förvisso sneglade mot det bredare kulturfältet, men visste att balansera på på den slaka linan. Direktsänt (om jag inte missminner mig) från ett av Sveriges nav, dvs Kulturhuset i Stockholm med fontänen på Sergels Torg i fonden, erbjöd det en närhet och miljö som befrämjade många klassiska möten och debatter. Det var här som Stig Larsson "läste sin sista dikt" (och han fick tillsammans med Horace Engdahl Åsa Moberg att börja gråta i "Röda rummet"). Det var här som Göran Greider och Peter Löfgren debatterade NATO:s bombningar av Serbien 1999 så det slog gnistor. Och det var Kindstrandklass på programledarna Eva Beckman och Gunnar Bolin.

Antar att det gnälldes en del om centraliseringen både före och efter "Centrums" fall, inte minst från lokala producenter och chefer, och denna fond bestående av Sergels torg stack i ögonen. Poängen var att man vågade sticka ut. Man vågade vara Centrum av kulturen. Man vågade göra ett tvärkulturellt program som varken satte tittaren på piedestal eller i skamvrån. Man vågade vara aktuell och direkt. Det handlade, och SVT:s chefer; handlar om, att utnyttja mediet och det gör man inte endast i Sundsvall, även om Gunnar Arvidsson i "Läslustan" var en naturbegåvning som kunde ta kreti och pleti med naturlighet. Det gör man överallt men oftast i närheten av författare och debattörer. Onekligen.

Nu ser det värre ut. Mycket av felen med program som "Sverige!", "Pocket" och "Bokbussen" är att de bara gör vad alla andra gör; dvs. ställer upp intervjuoffer framför vad extriöra miljöer som står till buds. Ställer frågor om varför huvudpersonen gör si och så. Senast var det en till synes stelfrusen Chrispinsson som på en godsterminal i Luleå övade knäböj framför SSAB:s fabrik och samtidigt intervjuade Liza Marklund. Hennes bok "Den röda vargen" utspelar sig i denna miljö. Varför inte utforska den litet närmre, varför inte visa det när man nu släpat dit kameror och utrustning? Varför inte… ja, varför inte avsätta en halvtimme till förmån för Marklunds skrivarhem med utflykter till hennes bokmiljöer? Man brukar säga att sådant gör sig i teve. Nej, vad vi får är en femminutersintervju som vi lika gärna kunde läsa oss till i en tidning eller på SVT:s sajt. Vad är det egentligen tittaren vill se och veta?

Och vad är det för fel på levande intervjuer? Lär av norska "Bokbadet". Gör ett temaprogram om vilka skrivmaskiner som dagens svenska författare använder! Pröva en författarvariant av "Parkinson"! Eller gör det oväntade: även kulturprogram måste våga gå sin egen väg.